Arbete, klass och feminism av Nina Nyman

Arbete, i en form eller annan, upptar en stor del av våra vakna liv och formar vår vardag, men synen på arbete delar feminister. Skillnaden beror i regel på vilken typ av ekonomisk politik en föredrar. I Svenskfinland är klasskillnader feminister emellan något som alltför sällan talas om – ofta används det svepande, men självmedvetna och uppgivna uttrycket ”vi vita medelklassfeminister”, medan några av oss sitter tysta för att inte avslöja att vi inte tillhör detta ”vi”.

 

Skillnaderna känns bland annat i stressen saldot på kontot kan ge. Vad ger du upp om de inkomster du har uteblir en månad? Är det ost och juice? Är det en konsert? Kan du inte betala hyran, eller behöver du inte ge upp något alls? Eller hade du inga inkomster från första början?
Skillnaderna syns också ofta i personers arbetshistoria. När började du sommarjobba? Med vad? Hur mycket jobbar du vid sidan av studier och med vad? Eller studerade du inte alls?

 

Vissa av oss hör till de grupper som lätt kan se upp till och identifiera oss med kvinnorna som kämpade för rätten till lönearbete. Andra av oss kommer från generationer av kvinnor som fått jobba för familjens försörjning, eftersom det varit det enda alternativet. Vissa av oss ser rätten till avdrag på hushållsnära tjänster som ett feministiskt framsteg. Andra av oss utför de tjänsterna. Vissa av oss kämpar med glastak på arbetsplatsen. Många av oss har osäkra eller inga lönearbetsförhållanden.

De flesta av oss arbetar alltför mycket.

 

Trots att de patriarkala strukturer som kantar arbetsmarknaden drabbar oss alla på något sätt, drabbar de inte oss alla på samma sätt. Klass, könstillhörighet, rasifiering, funktionalitet, hälsa och mycket annat påverkar vårt förhållande till arbete – eller snarare arbetets förhållande till oss (tänk diskriminering). Och de erfarenheter vi får speglas i vår feministiska kamp. Vissa av oss läser feministisk teori på universitet och vissa av oss städar. En del gör båda. Vissa av oss har energi efter jobbet, andra inte. Vissa har tid, möjligheter och resurser att jobba med feminism, andra har bara möjlighet att försöka klara vardagen.

Självklart organiserar vi oss i gemensamma kamper, men om det inte finns en verklig dialog eller om de röster som behöver solidaritet inte hörs är den gemenskapen delvis endast till syns. Det är lätt att välja att glömma att en del kvinnors strukturella feministiska framsteg görs på andra kvinnors bekostnad och kommer fortsätta göra det om målet är en rättvis lön i ett ojämlikt samhälle.

 

I det här numret av Astra hittar ni både analyser av de dåliga arbetssituationer som finns och idéer och inspiration för något annat.

 

Text: Nina Nyman
Skribenten är ASTRAs chefredaktör