När vi i början av året samlade in feedback från våra läsare visade det sig att det tema flest personer vill se ett nummer om var utbildning. Här är nu det numret.
Utbildning har på många olika sätt varit och är en feministisk fråga. Från att alla ska ha rätten till utbildning, till att tala om vad kunskap är samt hur den lärs ut, av vem och var. Som rörelse har vi också ägnat mycket tid åt att utbilda oss själva och varandra, så mycket av den kunskap samhället behöver för att utvecklas mot ett mera jämlikt håll kommer från feminister och har först varit en intern fråga bland oss. Utvecklingen ser ofta ut så att vi först lär oss av varandra, sen förändrar vi samhället.
Men att lära sig av varandra är ingen lätt process. Speciellt inte om man inte känner varandra och om man inte befinner sig i samma rum utan för en diskussion på nätet. Att vara feminist är på så många sätt att vara sårbar, att hela tiden se nya sätt som förtryckande strukturer påverkar oss. Det kan vara en svår balans mellan behovet av tryggheten i en enad rörelse och vikten av att se att förtrycken drabbar oss på olika sätt. Problemet är att orsaken till att man inte känner till en förtryckande struktur ofta beror på att man befinner sig på den sida som vinner på förtrycket. Men en annan orsak kan vara att förtrycket är internaliserat och smärtsamt och därför svårt att jobba med.
Resultat är att de flesta av oss många gånger känner skam för vår okunskap. Och skam är inte en bra grundkänsla för inlärning. Det är viktigt att vi alla kan prata om våra erfarenheter och visa på de strukturer som förtrycker oss på olika sätt också som feminister. Det är också viktigt att ha tålamod med både de som inte delar erfarenheten och de som gör det, men som ändå kanske inte ser strukturerna ännu. Vi gör misstag, och återskapar strukturer, men vissa av oss vinner mera på att inte se eller höra. Ändå måste det finnas utrymme för att lära sig från sina misstag och det kräver att vi är ödmjuka inför det faktum att ingen av oss besitter någon slags fullständig kunskap. Särskilt inte erfarenhetsbaserad kunskap. Det skulle ju vara en omöjlighet.
Så vi måste sträva efter att vara försiktiga med hur vi talar om för varandra att vi har fel, trots vår ofta mycket rättmätiga frustration. För det som ändå förenar de flesta av oss, särskilt de flesta av oss icke-män, är det att skam är en reaktion som sitter i ryggmärgen. Vi har blivit inlärda från tidig ålder att skam, inte nyfikenhet, är en rimlig reaktion på okunskap. Skam över oss själva eftersom vi får veta att vi är det andra, att vi inte är normen, att vi inte är värda lika mycket och att felet sitter i oss.
Det här är något som vi som feminister behöver komma ihåg när vi som rörelse utvecklas, när vi pratar med varande om inre konflikter. Att ta vara på varandra helt enkelt. För ingen har det lätt, trots att vissa har det svårare. Och vi måste fortsätta lära oss av varandra. Det är trots allt tillsammans vi är starkast.
