Tills måndag, absolut, inga problem, jag älskar det jag gör. En smiley i slutet för att inte verka som en krävande eller aggressiv kvinna. Gratis? Inga problem, jag lever på synlighet. Det kommer nog att betala sig tillbaka, bara någon viktig man får syn på mig. Utbränd? Redan tre gånger :)

Jag gör inte konst. Jag älskar inte mitt jobb. Jag älskar mina vänner och min familj: dem jag så sällan har tid för. Förlåt, förlåt, förlåt.

Jag är inte självisk, för att vara formgivare. Hela det kapitalistiska samhället rullar på bilder skapade av mig och mina kolleger. Inte för att jag är stolt över det. Tro mig. Allt jag skulle vilja formge är föremål som det finns ett behov för. Inte skapa nya behov uppbyggda av klassamhälle, kroppstrauma och osäkerhet. Men i något skede behöver jag kanske pengarna. Därför säger jag förlåt redan nu. Förlåt, förlåt, förlåt.

 

Vi blir lovade ett nytt arbetsliv som bygger på flexibilitet, valmöjligheter och självförverkligande. I utbyte måste vi ge vår tid, vår kropp och framförallt vår passion. Vi ska njuta av vårt jobb. Vi ska älska vårt jobb. Gränslöst, hela tiden, alltid. Som ett påtvingat knull och en fejkad orgasm. Vi ska vara älskvärda, härliga, trevliga, le och inte kräva mycket. Be förlåt, förlåt, förlåt för att få jobb i framtiden också.

Även om jag skulle lyckas ta mig till en position där jag inte bygger på det patriarkala, rasistiska klassamhället är det alltid någon fattigare, desperatare med mindre val som tar jobbet. Gratis, tills måndagen, för att äta. Jag är så ledsen för din skull.

 

Jag är inte onödig eller likgiltig. Vi uppskattar ingenjörerna och ekonomerna till skyarna, trots att alla byggda omgivningar och föremål också är design. Säkert för att de mäter och håller på med siffror. Säkert för att det är så tydligt och maskulint.

Själv jobbar jag med luddiga koncept, symboler och kultur. Jag är en självisk kvinna med visioner om en bättre värld. Förlåt, förlåt, förlåt.

 

Jag är inte färdig tills måndagen. Jag har lediga dagar. Diskussionen om lönen ska handla om hur stor den är, inte om den överhuvudtaget betalas ut. Jag har ett problem med att vi kommer överens om en flyer och så förväntas det att jag gör två. Kolla kontraktet.

Jag orkar inte be om förlåtelse för att jag sätter gränser. Att inte kunna sätta gränser är ett tecken på misshandel och att alltid tro att felet ligger i en själv är talet av en misshandlad. Är det så konstigt att arbetet får oss att må så illa? Vissa dagar tar mitt jobb livet ur mig. Jag vägrar be om förlåtelse för att vara arg över det. Jag älskar inte mitt jobb.

Vissa dagar hatar jag mitt jobb. Det är så jag vill ha det. Jag ska ha möjligheten att bara vilja ha pengarna och tryggheten. Skydd vid arbetslöshet eller sjukdomsfall ska inte kunna debatteras. Det är någon annan som kommer att vinna på en arbetskraft som alltid är redo för ett nytt projekt. I en sådan omgivning är det svårt att vara kär i sitt jobb.

 

Text: Nina Grönlund

Skribenten är ASTRAs AD och talar i denna ledare inte om sitt jobb på ASTRA, som är ett andningshål för henne