Påståendet ”feminism är manshat” måste vara den mest tröttsamma diskussionsöppnaren som finns. Eftersom du läser Astra antar jag att du är feminist och då antar jag att du varit med om en sådan diskussion. Feminister har få frågor där vi alla är av samma åsikt och så gott som inga erfarenheter som skulle delas av alla, kanske med undantag av manhatsanklagelsen. Det här absurda och grundlösa påståendet tycks aldrig försvinna och det möts förvånansvärt ofta av seriösa och välgenomtänkta argument från feminister.

 

Jag tog själv länge diskussionen på allvar och försökte förklara varför feminism inte är manshat, hur feminister jobbar för allas väl och jag använde allt för mycket tid på att försöka reda ut hur missförståndet kunde ha uppstått. När jag började studera genusvetenskap tyckte jag under en kort tid att anklagelsen var underhållande – tänk om de som var rädda för manshatet förstod att feminister inte hatade dem, utan ifrågasatte mäns existens som naturgivet kön! Hur rädda skulle de inte bli då? Numera svarar jag genomgående att påståendet är så långt från sanningen att jag inte på allvar kan tro att någon kan tro på det och att det alltså inte finns något att diskutera.

 

Saken är nämligen den att det inte är frågan om ett missförstånd. Ingen tror på fullaste allvar att feminism är manshat. Anklagelsen kommer inte från rädda män, anklagelsen kommer från män som vill byta samtalsämne och ta tillbaka sitt problemformuleringsprivilegium.  Anklagelsen kommer från personer som vill föra tillbaka fokus på män. Och naturligtvis inte på vilka män som helst utan på just de män med den mest normativa maskuliniteten, den snävaste bilden av vad män kan vara. Hela diskussionen om manshat för tillbaka till en mycket snäv definition av vad manlighet är och kan vara eftersom de som antas vara hatade av feminister är just de privilegierade männen. Genom diskussionen om hatet förankras deras verklighet, normen återställs och andra män och former av maskulinitet osynliggörs.

 

Manshatsanklagelsen dyker nämligen inte upp vid vilka feministiska diskussioner som helst, utan nästan uteslutande då normer kring maskulinitet ifrågasätts eller då hatet mot kvinnor diskuteras. Genom att skenbart fortsätta diskussionen om hat byter manhatsanklagarna fokus och tar tillbaka problemformuleringsprivilegiet och sätter sig själva tillbaka i fokus, nu som offer. Diskussionsöppnaren är med andra ord ingen diskussionsöppnare utan en väl beprövad taktik för att få ett slut på diskussioner feminister vill föra. Som härskarteknik är det lätt att tro att det är frågan om förlöjligande eller påförande av skuld och skam. Vad det egentligen är frågan om är undanhållande av information. Orsaken att argument och information inte biter på manhatsanklagelsen är att de som kastar fram anklagelsen redan har informationen och känner argumenten, men väljer för egen vinnings skull att låtas som att så inte är fallet.

 

När någon anklagar feminism för att vara manshat kan du lugnt anta att personen vet att så inte är fallet. Du kan anta att personen vet, eller har en känsla av, att feminister drömmer om och arbetar för en värld som är annorlunda och du kan anta att den här personen inte önskar en sådan förändring.

 

I det här numret av Astra tar vi däremot manshat på allvar och frågar oss vad det är. Vilka strukturer är skadliga för män, vad upprätthåller dem och om någon hatar män så vad är då orsaken?

 

Nina Nyman

chefredaktör