Sluta aldrig elda under vreden

Ytterdörren till lägenheten på sjunde våningen i det röda tegelhuset på Mechelingatan i Helsingfors signalerar att det är en författare som rumsterar på andra sidan. Dörren är dekorerad med plakat av bokhyllor, och inne i lägenheten är de verkliga bokhyllorna fyllda till bredden.

 

Birgitta Boucht
Birgitta Boucht

Bland tummade böcker och fullklottrade häften botaniserar författaren Birgitta Boucht, chefredaktör för Astra 1995–2000 (då hette tidskriften Astra Nova). Hon berättar att hon gav sig själv ett löfte om att inte låna fler böcker från biblioteket innan hon läst alla de egna, ett löfte som hon genast bröt. Och här står hon nu.

 

Boucht har genom sitt liv och författarskap skapat ett kvinnligt rum där männen tidigare huserat. Hon var en av de kvinnliga förgrundsgestalterna inom freds- och kvinnorörelsen på sjuttiotalet och jobbade för jämställdhet i de mansdominerade författarkretsarna. Nu ger hon sin syn på de tidsepoker som hon genomlevt i den självbiografiska boken Förklädd och naken (Schildts & Söderströms).

 

Boken handlar om livet som ensamstående småbarnsmamma, om att berövas sitt hem och om de dåliga arbetsvillkor som rådde och fortfarande råder för finlandssvenska kulturarbetare. Samtidigt innehåller den varma skildringar av vänskap, äktenskap och resor.

 

Från en av bokkartongerna tittar en kvinna i fula plastglasögon och duk på huvudet upp på Boucht från ett falnat fotografi. Bilden föreställer en trotsig Birgitta under de nordiska kvinnornas fredsvandring från Köpenhamn till Paris på åttiotalet. Under sju veckor vandrade de till fots genom fem länder för att göra världen uppmärksam på kärnvapenhotet i Europa.

 

– På den tiden kändes det meningsfullt att delta i olika aktioner, man uppnådde konkreta mål. I dag är det svårare att urskilja de politiska partierna från varandra och läsa in sig själv i deras värderingar.

 

När några av kvinnorna från fredsmarschen träffades igen 2006 fick de en hälsning av utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP), som skrev att deras fredsmarsch var ”en av de mest uppmärksammade och vägande aktionerna som den dåtida fredsrörelsen vidtog” och att deras arbete ”möjliggjorde den djupgående förändring som Europa genomgått”.

 

I dag tycker hon att det viktigaste målet för fredskampen i Finland borde vara att motarbeta den allt mer utspridda rasismen och enögdheten. Också feminismen behöver ständigt ny eld, anser Boucht. Hon citerar författaren och journalisten Ingrid Sjöstrand: ”Elda under din vrede med maktens nyheter. Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss. Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon. Elda under din vrede.”

 

– De konservativa krafterna får ett allt större inflytande och de rättigheter som vunnits måste försvaras, säger hon.

 

Hon sörjer att solidariteten som tidigare präglade kvinnorörelsen inte längre är en självklarhet. I stället ökar konkurrensen kvinnor emellan, kanske som en följd av de allt högre duktighetskrav som ställs på dagens kvinnor om att ständigt bli en vackrare, förmögnare, smalare och mer framgångsrik människa.

 

– Sjuttiotalet var ett optimistiskt årtionde. Inom kvinnorörelsen hade vi ofta olika åsikter men förenades av en orubblig solidaritet. Själv vet jag inte var jag, en frånskild trebarnsmamma, hade hamnat utan den, säger hon.

 

En hel del saker har ändå förändrats till det bättre. Boucht berättar om hur hon under det sexualkonservativa sextiotalet som tjugoåring besökte en gynekolog för att få ett pessar utprovad. Den manliga gynekologen spände ögonen i henne och sade hotfullt: ”Och så hoppas jag verkligen att fröken Pihlström aldrig någonsin använder den här”.

 

Boucht skrattar till.

 

– Och då hade jag till och med förlovningsring på fingret.

 

Text Heidi Hakala Bild Charlotta Boucht