Allt vi gör

Share

Under hösten har många tack vare SVT:s miniserie We can´t do it till slut fått upp ögonen för att (unga) kvinnor i ökande grad bränner ut sig.

 

Vi är många som känner igen oss, många som är utbrända eller som vet att vi ligger i riskzonen. Ändå är det lätt att tro att det är ens eget problem då det drabbar en själv, trots att det borde vara uppenbart för alla feminister att det här är ett strukturellt problem. Vi har ju i årtionden analyserat de förhållande vi lever under. Vi vet ju att vi som kvinnor har det största ansvaret för hemmet, att vi får mindre betalt för samma jobb och att vi har högre krav ställda på oss för samma utbetalning, att vi tar det största ansvaret för det emotionella arbetet, att vi har osäkrare arbetsförhållanden, att vi blir sexualiserade på offentliga platser och privat, att vi tar det störst ansvaret för vården av barn och äldre, vården av varandra när vi inte orkar. Listan kunde göras mycket längre.

 

Och we are doing it. Det är lätt att se att vi på många sätt är de som bidrar mest till att upprätthålla samhället, att få familjen, vardagen, arbetsplatsen, relationerna att gå runt – men vi har fortfarande otroligt lite makt att förändra strukturerna. Trots att vi med åren fått mera ansvar för att upprätthålla dem.

 

När välfärden nedmonteras ställer kvinnorna upp. När staten vägrar ta ansvar för de som flyr krig ställer kvinnorna upp. När våra vänner går under av stress ställer kvinnorna upp. När arbetslaget minskar och arbetsuppgifterna ökar ställer kvinnorna upp. När en vante är försvunnen och behöver hittas ställer kvinnorna upp. För detta är fortfarande definitionen på att vara kvinna, oberoende av ditt kön. Att du ställer upp, att du inte låter situationer och personer falla sönder.

 

I det här skedet är det lätt att tro att vi fallit offer för krav som egentligen är våra egna. Att vi velat få en större plats i samhället och nu har vi det. Men har kvinnors krav verkligen någonsin varit att ensamma göra allt? Framförallt har väl feministers krav alltid varit att samhället ska förändras. Att patriarkatet ska krossas. Inte att vi ska bli så inneslutna i patriarkatet att vi krossas medans vi försöker vara tillräckligt bra, vara tillräckligt mycket i en struktur som bygger på att utesluta oss.

 

För som situationen ser ut nu är det så att när vi jobbar hårt tävlar vi inte mot dem som vinner på systemet, vi bara avlastar dem. Men om vi jobbar mindre är det vi som förlorar på det. Och vi bränner ut oss också i arbetet för något bättre. Mekanismerna för vila, för positiv feedback, för att få se resultat saknas alltför ofta redan nu, och de blir bara allt färre i ett kapitalistiskt patriarkat.

 

Vi måste som feminister sluta tro att små reformer kan hjälpa oss mot stora destruktiva strukturer. Vi måste sluta ställa rimliga krav i ett orimligt samhälle. Sluta forma oss efter samhället när det är så uppenbart att samhället, om det ska bli bättre, måste formas efter oss. För bland oss feminister finns redan många av de modeller som behövs för ett människovänligt och jämlikt samhälle.

We already did it.

 

Nina Nyman,  Astras chefredaktör

Share