Vittnesmål nummer 485

När jag var 19 år och nyutexaminerad frisör hade jag en hel del lediga tider i schemat så hade därför också en hel del drop-in kunder. Det var en man som kom in och jag hade tid genast, så han satte sig i stolen och jag satte kappan på och började klippa. Jag minns att han påpekade hur vacker jag var och om han inte kunde få en bild av mig. Jag skrattade obekvämt och sa nej. Jag märkte att mannen inte släppte mej med blicken, ens för en sekund. Började känna mej obekväm men klippte på.

När jag klippt bakhuvudet och flyttade mej för att klippa sidorna blev jag på en sekund iskall i hela kroppen av skräck. Jag såg en hand under klippkappan som snabbt gick upp ner upp ner. Fortfarande släppte han mig inte med blicken. Jag kopplade på någon slags autopilot och klippte med skakande händer klart medan han runkade med blicken fastspänd i mig.

Jag försökte läsa hans namn från kortet när han betalade men jag var i sådant chocktillstånd att jag inte kunde registrera bokstäverna. Här frågade han igen en gång om han inte kunde få en bild på mej, för att han tillverkar skulpturer och skulle så gärna göra en av mig. Efteråt gick jag in i vårt personalrum och brast ut i gråt. Min chef tog mej som tur på allvar och ringde S-gruppen och bad om hans namn från S-kortet han registrerat, men de kunde inte ge ut det utan en brottsanmälan. Jag anmälde inte, för jag var säker på att ingen skulle tro mig.

Den här jäveln går ute nånstans i Svenskfinland och har säkert inte tänkt på detta sen dess. Själv slutade jag jobba som frisör så snabbt jag hade möjlighet, och skulle aldrig gå tillbaka på grund av att han förstörde frisöryrket för mig. Men det värsta var nog ändå att få höra att jag skulle ta det som en komplimang, att han tyckte jag var snygg.