Vittnesmål nummer 197

Tre våldtäkter har jag varit med om: en av männen begick självmord några år senare, en av männen fick jag aldrig veta något om, inte ens namnet, den tredje var en rätt obekant kamrat från mina år som fackligt aktiv, han kom från en annan ort rätt långt borta från Helsingfors och vi kände inte varandra alls. Ingen av dessa hade en överordnad ställning i förhållande till mej, det var inte den sortens förnedring, bör jag kanske påpeka.

På publicistförbundets kräftskiva på sjuttiotalet där jag inte kände så många, ljöd ett rop alldeles oförhappandes över borden: hora, skrek en man samtidigt som han riktade sitt ilskna pekfinger mot mig – jag hade nobbat hans extremt grova invit en stund tidigare. Det var ytterst obehagligt och jag har aldrig mera gått på publicistförbundets fester. Men den mannen ringde nästa dag och bad om ursäkt, vilket jag tycker var fint, även om min känsla av att ha blivit utskämd inte gick bort med det.

En väninnans man kröp upp i min säng efter en sommarfest. Lyckligtvis sov det andra i rummet också, så jag blev av med honom.

En Akademare försökte våldta mej på en studentsångarstämma, backstage, och han var starkare än jag, men blev avbruten av att andra mänskor råkade komma in i logen.

En kollega, som jag blev tvungen att dela arbetsrum med under en kort period, kom med närgångna och slippriga inviter som var skrämmande och vidriga, och berövade mig på såväl sinnes- som arbetsro.

Innan #Metoo-kampanjen har jag inte berättat om detta för någon. Det är ca fyrtio år sen alla dessa incidenter ägde rum. Inte en själ har fått veta om dem. Till min egen häpnad insåg jag att jag inte ens tagit upp dem i terapi eller psykoanalys. När kampanjen kom igång såg jag åt annat håll, tänkte att det inte angår mej! Men kampanjen fick mej lyckligtvis att småningom inse hur min skam såg ut. Och jag blev förfärad! Jag har fortsättningsvis svårt att vidgå den, att skriva detta. Men jag tror jag ska.

Hade den här kampanjen ägt rum i början av sjuttiotalet hade jag kanske aldrig behövt bli utsatt? Tänker jag, och hoppas att mitt barnbarn inte ska behöva vara med om något liknande, att världen nu verkligen förändras.

Men det finns många därute som ännu inte fattar. När jag äntligen berättade om saken för några veckor sedan för en god väninna, frågade hon genast om jag inte ändå hade sänt iväg inviter till våldtäktsmännen, kanske hade jag varit kåt? Min väninna vet att jag föredrar kvinnor då det gäller erotik, att jag därför inte vet mycket om hur man flörtar med män, ändå vill hon tänka att det var mitt fel. Det uppmuntrar en inte att gå ut med sin berättelse.