Vittnesmål nummer 93

Jag är 14 år, osäker och skör. Det tuffa hårda killgänget som jag och min tjejkompis hänger med på ungdomsgården får plötsligt för sig att de har rätt att se efter om jag har hår på mitt kön. Försöker kämpa emot men är chanslös. Med kompisens skratt ringande i mina öron sker kontrollen. Gråtande, lessen, skamsen och kränkt går jag ensam hem.

Har aldrig berättat om detta. Skammen finns fortfarande kvar.

Vittnesmål nummer 793

Jag är ute på en klubblokal i Åbo. Jag dricker för mycket och vaknar upp hos en helt främmande kille nästa morgon. Jag vaknar av att han tränger in i mig bakifrån. Jag bara ligger där, låter det hända, är så chockad. Jag minns inget från kvällen eller natten, jag har ingen aning om hur jag hamnat där eller vad som hänt. Efteråt går jag på toaletten och märker att jag har torkat blod på insidan av låren. Då börjar tankarna snurra, paniken, ångesten och skammen sköljer över mig. Jag samlar snabbt ihop mina saker, och säger hejdå. Jag går hem, sätter mig i soffan och bara stirrar tomt framför mig.

Jag berättade aldrig åt någon sanningen om vad som hade hänt. Jag hade ”bara haft ett engångsligg”. Jag vet inte än idag, två år senare, vad som hände mig eller vad jag skall kalla det.

Jag känner skam och skuld över att jag själv satte mig i den situationen genom att dricka för mycket, för annars skulle det knappast hänt. Jag vet inte vad jag sagt åt killen, kanske jag har varit med på noterna? Jag vet inte. Men skammen finns kvar.

Vittnesmål nummer 817

Det här hände på en arbetsplats som jag frilansade för. En känd äldre finlandssvensk skådespelare hörde till dem som jobbat där länge. Han började snabbt bete sig på ett sätt som jag uppfattade som obehagligt.

Under gemensamma kaffestunder kunde han plötsligt komma och massera mina axlar, utan att fråga om jag ville att han skulle göra det. Han gav mig många komplimanger för både mitt utseende och min personlighet. Därefter började han prata illa om sin fru och sin familjesituation, för att sedan övergå till att svartmåla mitt förhållande, trots att han inte kände mig överhuvudtaget.

Jag har ett tydligt minne av hur han kommer rullande emot mig på en kontorsstol med armarna öppna för att krama om mig då jag kommer på jobb. Bilden får mig fortfarande att rysa och jag började snabbt undvika de gemensamma kafferasterna, och försökte smyga snabbt genom korridorerna för att inte stöta ihop med honom. Det gick nämligen inte att vara i samma utrymme utan att han började kommentera eller röra vid mig på något sätt.

Jag vet inte varför jag aldrig sa någonting. Jag ville väl inte skapa dålig stämning eller skämma ut honom. Dessutom var han en etablerad del av arbetsgemenskapen, medan jag var helt ny. Men jag har fortfarande obehag för stället, och har slutat ta emot jobb därifrån.

Vittnesmål nummer 799

Det kristna svenskfinland: när jag var 14 år fick jag en pojkvän som var 18 år. Först när jag blev vuxen fick jag veta att det är olagligt för en myndig person att ha sex med en 14-åring. Ingen hade sagt det till mig. Jag trodde att jag var tvungen, att jag inte hade något val. När jag var 17 år hade jag en 3 år äldre pojkvän som tydligen tyckte att det var förödmjukande att nån hade haft sex med mig före honom, att jag inte var oskuld när vi skulle gifta oss. Utan min vetskap kontaktade min andra pojkvän min första pojkvän för att han ville att de skulle träffas och prata ut. Han ville ha ett ”förlåt”. Min andra pojkvän bara sa det åt mig, att i övermorgon ska jag träffa XX för jag vill prata med honom om att han hade sex med dig. Vad JAG tyckte och kände angående detta var det inte nån av dem som tänkte på och brydde sig om. Jag mådde extremt dåligt p.g.a. detta, hade stark ångest, mådde illa, för att de skulle träffas och sitta och prata ut som två goda kristna bröder om min oskuld, som att jag var en vara, en cykel eller bil.

Vittnesmål nummer 801

Jag var 15 år. Jag var på hemmafest hos min kompis. Två killar hade visat några korttrick under kvällen, och nu säger de att de ska visa mig fler om jag följer med till ett sovrum. Jag är lite full, och antagligen p.g.a. detta förstår jag inte att ana oråd.

Så fort sovrumsdörren stängs tar de tag i mig, drar ner mina byxor och börjar ta på mig på ett sätt jag absolut inte var beredd på. Jag stretar emot, men eftersom de är två har jag ingen chans att ta mig loss. De håller fast mig i sängen och tar min oskuld. Det gör så ont, och jag gråter. Det hindrar dem inte. Efter att de är färdiga med min kropp släpper de mig och jag lyckas ta mig ut ur rummet och in på toaletten. Jag blöder och det gör fruktansvärt ont, både fysiskt och psykiskt. Jag förstår knappt vad jag just varit med om.

Jag berättade inte för någon, men killarna var stolta över vad de gjort – de berättade för andra och det spred sig i den lilla byn jag bodde i. Andra killar skickade till mig och frågade om de också skulle få ha sex med mig. Det kändes som om alla visste. Min skam och mitt självhat var obeskrivligt. Den ena killen gick i min klass och jag måste se hans ansikte varje dag i en hel termin till innan vi gick ut högstadiet.

Vittnesmål nummer 667

Församlingens barnläger. Jag var ca 10-12 år. Jag och min kompis var fnittriga på natten och kunde/ville inte sova. Hjälpledarna, bl.a en man/kille som då var uppskattningsvis runt 18-års ålder lade sig bredvid oss på våra madrasser och försökte ”natta oss”, bl.a genom att hålla om oss och att visa sitt kön under täcket. Då tyckte jag det var både konstigt och lite spännande. Idag skulle jag bli galen om det hände mina egna barn.

Vittnesmål nummer 788

Jag gick i årskurs åtta. Församlingens ungdomsledare satt bredvid mig och lade sin hand på mitt lår och smekte det samtidigt som han pratade med mig. Jag stelnade till av rädsla, kände obehag och äckel. Under skriftskollägret tafsade samma man på mig och på andra flickor, under olika lekar där han lyckades komma nära och röra oss, snudda vid bröst o.s.v. När jag gick utbildningen för att bli församlingens lägerledare ställde han osakliga, förnedrande, sexuella frågor framför gruppen. Personen slutade arbeta i den församlingen men arbetar fortfarande som ungdomsledare i en annan församling i en annan stad.

Vittnesmål nummer 275

1970-talet. Mina första jobb. Kyrkguide. En ung man kommer in. Han drar ner byxorna och blottar sitt kön för mig och för kyrkan som institution. Jag springer in i toaletten och stannar där länge. När jag kommer ut är han borta. Kanske det är därför som jag känner obehag i kyrkliga sammanhang, fast jag är teolog och har jobbat i kyrkan några repriser. Min orenhet går inte bort. Jag är kvinnan som man kan blotta sitt kön för.

Vittnesmål nummer 96

Jag är fyra eller fem år gammal när det börjar. Han är i sextioårsåldern. Han nästlar sig in i familjer med barn i lämplig ålder genom att vara trevlig och hjälpsam. Jag minns att vuxna använde ordet barnkär om honom.

Och det är lätt för barn att tycka om honom. Han ser dem, han ger dem uppmärksamhet. Han bjuder på godis och kommer med små presenter. Han tar sig tid att leka, att sparka fotboll. Men det kommer alltid något tillfälle när han lyckas vara ensam med en. När man ska sitta i hans famn och hans stora äckliga tunga trevar runt i ens mun.

Jag minns hur jag redan som barn, redan medan det pågick, var medveten om dubbelheten. Han är så snäll. Utom då när… men annars är han snäll. Jag tänkte aldrig att det var mitt fel att han gjorde det han gjorde, men jag tänkte att det var fel av mig att tycka om honom också, att tycka om allt det där andra som inte var obehagligt.

En gång tar han med mig på utflykt, bara han och jag. Vi tittar på en utställning i ett butiksfönster, massor av My Little Ponys. Jag är sex år gammal och älskar My Little Ponys. Efteråt tar han med mig till ett bönehus. Det finns ett predikantrum med en säng i anknytning till bönehuset. Det är ganska mörkt i rummet. Han ligger ovanpå mig i sängen en lång stund. Jag säger flera gånger att jag vill gå därifrån. Han ligger ovanpå mig och frågar mig om det gör ont. Jag är sex år gammal och hjärtskärande ärlig, jag tar vuxna på orden när de pratar. Jag vantrivs i situationen, men det är ju inte det han frågar. Så jag svarar: nej, det gör inte ont. Då säger han ”bra, då är jag nog inte för gammal”. Jag tror inte att han klär av mig byxorna, men jag minns att han drar upp dragkedjan i mina byxor efteråt. (Resten av mitt liv kommer jag att undra: Har jag egentligen blivit våldtagen utan att veta om det? Var det så hemskt att mitt minne trängt undan det för att aldrig mer återvända?)

Det är 80-tal och sexuella övergrepp är inget man pratar mycket om. De vuxna är handfallna. Mina föräldrar är misstänksamma. De frågar mig trevande, jag vet exakt vad de pratar om men också att det är helt omöjligt för mig att berätta vad som händer, vad han gör. Jag tar på mig all skam i situationen, vänder den mot mig själv.

Mannen samlar på barn i stora mängder. Han skriver brev och håller kontakten. Han ordnar fester och utställningar. Han är aktiv i en inomkyrklig väckelserörelse, jobbar en tid som vaktmästare på deras folkhögskola. En tidigare elev på folkhögskolan säger att ”alla visste hur han sprang efter flickorna”. En person som bott i samma by som honom reagerar genast när jag nämner hans namn. Hon vet vad han går för. Jag känner till åtminstone tre personer i min bekantskapskrets som utsatts för övergrepp av samma man. En grupp föräldrar i en annan by upptäcker vad deras barn blivit utsatta för. De går till polisen, mannen döms till fängelsestraff. Väckelserörelsen där han varit aktiv noterar vad som hänt. De fråntar honom rätten att sälja rörelsens böcker och skrifter och meddelar sina lokalavdelningar om saken. Mannen har använt rörelsens lokaler för avskilda möten med barnen, han har använt rörelsens tillställningar som fiskdammar där han kunnat komma i kontakt med barn och deras föräldrar, fiska upp dem till sin samling. Det finns inget i rörelsens protokoll som visar att styrelsen skulle ha diskuterat detta, att man skulle ha kontaktat lokalavdelningarna och bett dem tala med familjer som varit aktiva och som kan ha kommit i kontakt med honom. I stället har jag hört av en annan drabbad att de aktiva i rörelsen inte ville ”döma” mannen genom att vittna om vad de visste.

De vuxna kände sig obekväma och teg. För obekväma för att konfrontera honom, för obekväma för att skydda barnen. Mannen var ju så trevlig.

Vittnesmål nummer 572

Jag var över 50 inte snygg smal och ung (åtråvärd) bara vanligt vänlig och artig och gick ganska aktivt i kyrkan. Då fick jag plötsligt ”heta” konstiga sms mitt i nätterna från min gifta präst. Han ville ha mej i sin famn och i duschen, bjuda mej på middag med mera. Han sa också framför äldre församlingsmedlemmar hur han så gärna skulle ha sett mej tvätta hans rygg i duschen. Sedan plötsligt bad han mej inte komma så ofta till kyrkan för det var så svårt för honom att se mej där. Om jag kom bad han mej undvika honom – som om det skulle ha varit möjligt vid nattvarden och när han stod o hälsade alla välkomna… Inget trevligt alls när det gäller en person som man ska kunna ha förtroende för i livets alla skeden. Jag funderade på att tala om det här för förtroendevalda men valde att inte göra det. Höll mej undan istället för att inte göra saken värre.