Artiklar

(Utan) personligt ansvar – ofullständiga tankar och drömmar om klimatkrisen och tiden efter metoo

Tidskriften Astras chefredaktör Vilhelmina Öhman bjöds i mars in till Helsingfors svenska Marthaförenings årsmöte för att tala om framtiden och klimatet. Här publicerar vi talet i sin helhet.

 

 

(Utan) personligt ansvar – ofullständiga tankar och drömmar om klimatkrisen och tiden efter metoo

 

När jag nu ser på min rubrik för idag så märker jag att jag frångått mitt ämne något. Det kommer att bli lite om metoo, men främst om klimatet och framtiden. Och det är inte en dröm, utan ett krav jag formulerat.

 

När jag först fick frågan om att tala på ert årsmöte fick jag samtidigt begäran om att vara ”lite hoppfull” i mitt tal om framtiden. Min första reaktion var att vänligt tacka nej för att jag upplevde utmaningen som överväldig. För när jag tänker på framtiden så tänker jag på klimatet och jag är inte särdeles optimistisk till människans förmåga att ta ansvar för klimatkatastrofen och sin egen stundande undergång som släkte. Vissa dagar blir jag närmast förlamad av tankar på människans våld och skändning och plundring av naturen och djuren.

 

Men trots det: en dag när jag kände mig ovanligt optimistisk till vår gemensamma förmåga att tackla dessa problem, kanske jag just hade umgåtts med ett gäng kloka och varma feminister ur Astra, kanske hade jag just läst om den stora skolstrejken den 15 mars, och medveten om hur länge Marthorna har gjort och fortfarande gör för att informera allmänheten om att leva klimatsmart, tackade jag ja till slut. Och det är jag glad för nu! För jag tvingades möta den där klibbiga klimatoron och formulera en åsikt om vad vi bör göra tillsammans.

 

Jag har de senaste åren funderat väldigt mycket på personligt ansvar versus politikers och storföretags ansvar när det kommer till att bromsa klimatkatastrofen. Individen uppmanas att ta sitt ansvar för klimatkrisen, men hur stor del av bördan är individens – och inte företagens och politikernas – att bära? Jag tycker att politikerna och storföretagen globalt inte tar tillräckligt med ansvar för världsläget. De som alltså kanta stora beslut som påverkar vår livsmöjlighet, vår vardag och vår framtid. Samtidigt som jag har en känsla av att mina handlingar inte är tillräckliga.

 

I HBL den 12 mars skriver journalisten och författaren Heidi Hakala, som är bosatt i Malmö, om hur var tredje svensk tjej känner klimatoro. Hon skriver: I jämförelse med Finland är klimatdebatten mycket mer synlig i Sverige, men samtidigt är den starkt individfokuserad. Mycket handlar om individuella val i stället för ökad press på politiker, företag och industri. Ansvaret har landat för mycket på individen. Vi matas med information om hur dåligt allting är men inte med lösningar. Uppmaningen att ta ansvar för klimatet riktas till alla i stället för till de som faktiskt står för de stora föroreningarna.”

 

Jag tittar på ungdomarna när min klimatoro blir för stor. 16-åriga Greta Thunberg, nu nominerad för Nobels fredspris, har sedan september skolstrejkat för klimatet och startat en global rörelse. Hon har lyckats uppmuntra skolungdomar på drygt 2 000 orter i 123 länder att hoppa över skoldagen för att enade kräva en mer radikal klimatpolitik. Under vårens andra skolstrejk samlades över tusen personer i Helsingfors och de var uppbackade av över 1 200 forskare, inklusive ledande klimat- och miljöforskare. Ungdomarnas budskap är att det inte är värt att sitta i skolan om de vuxna förstör deras framtid. De frågar på sina plakat: varför drabbas ni inte av panik? De säger: det enda som hjälper mot klimatångest är att agera. (HBL 16.3.2019)

 

Det är inte konstigt att det just är skolungdomar som ropar högst – eftersom för dagens unga kommer förändringen att ske under en tidsperiod när de själva är i livet. De flesta av partiledarna är överens med ungdomarna om att det är viktigt att bromsa klimatförändringen, men de djärva åtgärderna saknas.

 

För verkligheten är att hundra företag ligger bakom sjuttio procent av världens växthusgasutsläpp sedan 1988. Bland dessa företag finns de som vetat sedan 70-talet att oljan påverkar klimatet och som trots det letar efter nya oljefynd idag. (Astra 4/2018)

 

Hos dem ska skammen ligga och hos de beslutsfattare som alltför länge sett mellan fingrarna. Inte hos skolungdomarna. Vi får höra att vi ska välja rätt, istället för att bolagen ska sluta göra fel. Svenska klimatföreläsare Olivia Linander skriver så här i fjärde numret av Astra 2018 med tema Ansvar: Klimatkrisen är en ansvarsfråga, och den handlar om makt. Den handlar om maktobalansen mellan de som orsakar utsläppen och de som drabbas av konsekvenserna. Den handlar om makten över de berättelser vi lär oss – om vems skulden och ansvaret är, om hur det går att skapa förändring. Och det handlar om vår förmåga att utöva makt tillsammans.”

 

Jag vill som nästa citera Voltarine de Clayre, en amerikansk feminist som levde i slutet av 1800-talet. Hon såg att samhället höll på att utvecklas till ett vidrigt håll med masskonsumtion. Hon sade så här:

 

Den enda riktigt stora idén som inte är kopierad från någon annan tid är görandet av jättemånga saker. Inte görandet av vackra saker, inte lyckan att använda sin livsenergi på kreativt arbete, utan istället den skamlösa, skoningsgslösa, drivande och överdrivande och slösande och dränerande på den sista lilla resten av energin bara på att producera högar efter högar av saker, fula saker, skadliga saker, värdelösa saker och i bästa fall bara helt onödiga saker.”

 

Född 1866 i Leslie Michigan, döpt efter filosofen Voltaire, levde Voltarine de Clayre i extrem fattigdom i hela sitt liv. Hon blev skribent, journalist, poet, redaktör, föreläsare, anarkist, fredsaktivist och feminist. Hon är känd för sin kritik av kapitalismen, giftermålet och religionens makt över kvinnans liv och sexualitet. Hon ville ha ett statslöst samhälle utan någon som helst utövning av våld. Hon inspirerades bland annat av den feministiska filosofen Mary Wollstonecraft som i sin tur är mest känd för texten Till försvar för kvinnans rättigheter, som kom att influera många feminister i England och USA som arbetade för att utöka kvinnors medborgerliga rättigheter.

 

de Clayre kände på sig vartåt samhället barkade. Idag har vi fler fula saker än vi har grässtrån, träd och djurarter. Vi har en obönhörlig tillväxtlogik. Men ingen lyssnade på vad de Clayre hade att säga. Patriarkatet och kapitalismens mekanismer var för starka. Så jag vill tillägna den här texten, det här talet, till minne av Voltarine de Clayre.

 

Så vad kan vi lära oss av feminismen i klimatarbetet? I HBL 17 mars skriver kulturchefen Fredrik Sonck om skam och om hur klimatarbetet kan inspireras av metoo-rörelsen. Han skriver så här: Se bara på metoo-rörelsen: den lyckades mobilisera en tsunami av politisk energi uttryckligen genom att göra sig kvitt skammen, genom att bryta skammens isolerande och passiverande effekt. Metoo odlade hela tiden medvetenheten om såväl det individuella traumat som det globala problemet, men den politiska kraften fokuserades konsekvent någonstans mittemellan, på närmiljön: arbetsplatser, skolor, branscher, enskilda institutioner, kommuner, nationell lagstiftning – helt enkelt där det var möjligt att åstadkomma resultat.”

 

Jag vill sluta där jag började. Med klimatoron som hämmar. Enda sättet att komma ur skammen och den maktlösa känslan är att flytta ansvaret från den enskilda individen till där ansvaret hör hemma: hos våra folkvalda politiker och hos storföretagen. Ja, vi kan ta ett personligt ansvar genom att sopsortera, flygvägra, äta vegetariskt, cykla, åka kollektivt, skolstrejka, arbeta för att våra arbetsplatser och skolor ska bli mer klimatsmarta, påverka opinionen och inte minst, genom att rösta och rösta på rätt politiker.

 

Men det behövs mer politiskt styrning. Det behövs flygskatter, kolskatter, stora satsningar på rättvis resursfördelning, stopp för exploatering av regnskogar, cirkulär ekonomi (som ni marthor vetat och jobbat länge för), bindande klimatmål, en långsammare tillväxt och förändrade konsumtionsvanor och normer. Politikerna måste lyssna till Greta Thunberg, skolungdomarna och sina väljare, klimatfrågan måste bli en huvudfråga i det kommande riksdagsvalet och storföretagen och industrin, som står för det största föroreningarna, måste ta sitt fulla ansvar för framtiden.

 

Vår folkrörelse måste också växa – skapa ett politisk tryck – så att politikerna med mandat tvingas agera.

 

Skribenten är tidskriftens chefredaktör

Att lära av varandra, en feministisk strategi

När vi i början av året samlade in feedback från våra läsare visade det sig att det tema flest personer vill se ett nummer om var utbildning. Här är nu det numret.

 

Utbildning har på många olika sätt varit och är en feministisk fråga. Från att alla ska ha rätten till utbildning, till att tala om vad kunskap är samt hur den lärs ut, av vem och var. Som rörelse har vi också ägnat mycket tid åt att utbilda oss själva och varandra, så mycket av den kunskap samhället behöver för att utvecklas mot ett mera jämlikt håll kommer från feminister och har först varit en intern fråga bland oss. Utvecklingen ser ofta ut så att vi först lär oss av varandra, sen förändrar vi samhället.

 

Men att lära sig av varandra är ingen lätt process. Speciellt inte om man inte känner varandra och om man inte befinner sig i samma rum utan för en diskussion på nätet. Att vara feminist är på så många sätt att vara sårbar, att hela tiden se nya sätt som förtryckande strukturer påverkar oss. Det kan vara en svår balans mellan behovet av tryggheten i en enad rörelse och vikten av att se att förtrycken drabbar oss på olika sätt. Problemet är att orsaken till att man inte känner till en förtryckande struktur ofta beror på att man befinner sig på den sida som vinner på förtrycket. Men en annan orsak kan vara att förtrycket är internaliserat och smärtsamt och därför svårt att jobba med.

 

Resultat är att de flesta av oss många gånger känner skam för vår okunskap. Och skam är inte en bra grundkänsla för inlärning. Det är viktigt att vi alla kan prata om våra erfarenheter och visa på de strukturer som förtrycker oss på olika sätt också som feminister. Det är också viktigt att ha tålamod med både de som inte delar erfarenheten och de som gör det, men som ändå kanske inte ser strukturerna ännu. Vi gör misstag, och återskapar strukturer, men vissa av oss vinner mera på att inte se eller höra. Ändå måste det finnas utrymme för att lära sig från sina misstag och det kräver att vi är ödmjuka inför det faktum att ingen av oss besitter någon slags fullständig kunskap. Särskilt inte erfarenhetsbaserad kunskap. Det skulle ju vara en omöjlighet.

 

Så vi måste sträva efter att vara försiktiga med hur vi talar om för varandra att vi har fel, trots vår ofta mycket rättmätiga frustration. För det som ändå förenar de flesta av oss, särskilt de flesta av oss icke-män, är det att skam är en reaktion som sitter i ryggmärgen. Vi har blivit inlärda från tidig ålder att skam, inte nyfikenhet, är en rimlig reaktion på okunskap. Skam över oss själva eftersom vi får veta att vi är det andra, att vi inte är normen, att vi inte är värda lika mycket och att felet sitter i oss.

 

Det här är något som vi som feminister behöver komma ihåg när vi som rörelse utvecklas, när vi pratar med varande om inre konflikter. Att ta vara på varandra helt enkelt. För ingen har det lätt, trots att vissa har det svårare. Och vi måste fortsätta lära oss av varandra. Det är trots allt tillsammans vi är starkast.

Drömmar om världen stelnar i individdyrkan

Malala Yousafzai

 

“We have a dream”-utställningen på Fotografiska i Stockholm (9.12.2016 – 19.02.2017) kan kallas för en människorättskämparnas “Hall of Fame”. Under mer än tio år har Albert Wiking och Oscar Edlund från Lund fotograferat och intervjuat hela 114 personer vars livsgärning berört dem. Spektret är brett – allt från (för mig) okända svenska aktivister för antimobbning och äldreomsorg till världskändisar som Malala Yousafzai och Dalai Lama blickar ner från väggarna i utställningssalen.

Läs mer

Mat och makt

”Så hurdan mat har du tänkt äta när barnet är fött?” frågar sköterskan på mödravårdscentralen mig redan under mitt andra besök. Jag blir så förvånad att jag rabblar fram något osammanhängande som åtminstone innehåller ordet ”grönsaker”. Vågade inte använda ordet ”hälsosamt” av rädsla för följdfrågor. Och så skämdes jag eftersom det var så uppenbart att det var just ”hälsosamt” hon misstänkte att jag inte åt och att jag som mamma skulle föra över dåliga vanor till mitt barn.

 

Att ha skamkänsla kring någon del av ens relation till mat är väldigt vanligt. Ett exempel med hög igenkänningsfaktor som en person i det här numret av Astra nämner är skammen för inköpen som ligger samlade på rullbandet i butiken. Ett annat exempel på matskam som behandlas i numret är förlöjligandet av kvinnliga matbloggare. Skam är som bekant en förlamande känsla och ingen bra utgångspunkt för kamp. Därför kan en undra på vilket sätt mat och skam relaterat till mat är relevant för en feministisk kamp? Genom en maktanalys naturligtvis. Och det är också genom en maktanalys vi kan bli av med skamkänslan.

 

Som feminister kan vi undersöka hur kontroll utövas genom mat och genom ätande. Vi kan titta på vilka värderingar och normer som upprätthålls genom mat. Vi kan se på strukturella förtryck som kan finnas inbakande i produktionskedjan från råvara till måltid. Vi kan analysera mat som en klassmarkör.

Och vi kan göra upp med könsrollerna som upprätthålls genom mat och ätande.

I det här numret av Astra börjar vi ta oss an de här frågorna och ger dig som läsare verktyg och recept för att fortsätta kampen.

 

Skribenten är Astras chefredaktör

Arbete, klass och feminism

Arbete, i en form eller annan, upptar en stor del av våra vakna liv och formar vår vardag, men synen på arbete delar feminister. Skillnaden beror i regel på vilken typ av ekonomisk politik en föredrar. I Svenskfinland är klasskillnader feminister emellan något som alltför sällan talas om – ofta används det svepande, men självmedvetna och uppgivna uttrycket ”vi vita medelklassfeminister”, medan några av oss sitter tysta för att inte avslöja att vi inte tillhör detta ”vi”.

 

Skillnaderna känns bland annat i stressen saldot på kontot kan ge. Vad ger du upp om de inkomster du har uteblir en månad? Är det ost och juice? Är det en konsert? Kan du inte betala hyran, eller behöver du inte ge upp något alls? Eller hade du inga inkomster från första början?
Skillnaderna syns också ofta i personers arbetshistoria. När började du sommarjobba? Med vad? Hur mycket jobbar du vid sidan av studier och med vad? Eller studerade du inte alls?

 

Vissa av oss hör till de grupper som lätt kan se upp till och identifiera oss med kvinnorna som kämpade för rätten till lönearbete. Andra av oss kommer från generationer av kvinnor som fått jobba för familjens försörjning, eftersom det varit det enda alternativet. Vissa av oss ser rätten till avdrag på hushållsnära tjänster som ett feministiskt framsteg. Andra av oss utför de tjänsterna. Vissa av oss kämpar med glastak på arbetsplatsen. Många av oss har osäkra eller inga lönearbetsförhållanden.

De flesta av oss arbetar alltför mycket.

 

Trots att de patriarkala strukturer som kantar arbetsmarknaden drabbar oss alla på något sätt, drabbar de inte oss alla på samma sätt. Klass, könstillhörighet, rasifiering, funktionalitet, hälsa och mycket annat påverkar vårt förhållande till arbete – eller snarare arbetets förhållande till oss (tänk diskriminering). Och de erfarenheter vi får speglas i vår feministiska kamp. Vissa av oss läser feministisk teori på universitet och vissa av oss städar. En del gör båda. Vissa av oss har energi efter jobbet, andra inte. Vissa har tid, möjligheter och resurser att jobba med feminism, andra har bara möjlighet att försöka klara vardagen.

Självklart organiserar vi oss i gemensamma kamper, men om det inte finns en verklig dialog eller om de röster som behöver solidaritet inte hörs är den gemenskapen delvis endast till syns. Det är lätt att välja att glömma att en del kvinnors strukturella feministiska framsteg görs på andra kvinnors bekostnad och kommer fortsätta göra det om målet är en rättvis lön i ett ojämlikt samhälle.

 

I det här numret av Astra hittar ni både analyser av de dåliga arbetssituationer som finns och idéer och inspiration för något annat.

 

Text: Nina Nyman
Skribenten är ASTRAs chefredaktör