Sam Holmqvist - Stabilitetsklustret. Ellen Craft, flyktberättelsen och rasifieringen av kön

Stabilitetsklustret

Ellen Craft, flyktberättelsen och rasifieringen av kön

Text: Sam Holmqvist

Den senaste tiden har jag tänkt på Ellen Craft. Närmare bestämt har jag tänkt på en scen i hennes och hennes make Williams skildring av sin flykt från slaveriet i den amerikanska Södern, en berättelse som gavs ut 1860. Efter en lång, febrig resa har paret lyckats nå Philadelphia, och hittar fram till ett värdshus där värden är abolitionist. Äntligen kan de slappna av, för första gången på mycket länge. William skriver att Ellen tackar Gud för att de är räddade ”and then burst into tears, leant upon me, and wept like a child”. 

 

Makarna Crafts flykt möjliggjordes av Ellens ljusa hy och hennes förmåga att agera man. För det första kunde hon passera som vit, vilket gjorde att de kunde ta tåget norrut. Men att resa ensam som vit kvinna med en svart man hade verkat misstänkt. Alltså blev de tmän istället för man och hustru, en svart slav och hans vita slavägare. Ellen tog på sig manskläder, hög hatt och låtsades ha en skadad arm för att inte behöva avslöja att hon inte kunde skriva.  

 

"Att människor flydde slaveri genom att som Ellen förändra hur de rasifierades är kanske inte förvånande. Men det finns påfallande många berättelser om hur sådana flykter möjliggjordes just genom att växla kön."

 

Att människor flydde slaveri genom att som Ellen förändra hur de rasifierades är kanske inte förvånande. Men det finns påfallande många berättelser om hur sådana flykter möjliggjordes just genom att växla kön. De självbiografiska berättelserna vandrade in i fiktionens värld, inte bara i romaner som skildrar slaveriet utan också i helt annan skönlitteratur som återanvänder flyktscener. 

 

Skärningspunkten svart och trans 

Vad är det som händer i en könsväxling som är en rasväxling? Anledningen till att jag började tänka på Ellen Craft var C. Riley Snortons bok Black on Both Sides (2017). Det är en av hittills få studier av trans i ett äldre historiskt perspektiv. Men mer än så är det en historiografi, en undersökning av hur historia skrivs. En historia om historia alltså. Och, mer specifikt, en historia om historien om skärningspunkten svart och trans.  

 

Till att börja med är kategorierna svart och trans, enligt Snorton, tecken som är förbundna med varandra. Han kallar blackness och transness för associated signs. De betyder olika saker och har olika historia, men har däremot det han kallar collateral genealogies. Det skulle kunna översättas med indirekta eller oavsiktliga genealogier, släkthistorier. Kategorierna har ett slags delad bakgrund, en delvis gemensam historia som gör att de har förknippats med och övergått i varandra. Han beskriver förhållandet som att kategorierna är transitiva. Det skulle kunna förklaras som att de fyller i varandra; det ena ordet bestämmer vilken betydelse det andra ska få. Inom grammatik är ett transitivt verb ett verb som bestäms av ett direkt objekt. I en mening som ”hon äter middag” är till exempel äter ett transitivt verb, och middag ett direkt objekt. Äta kan stå på egen hand, men preciseras av middag. På samma sätt fyller blackness och transness i varandra, menar Snorton, samtidigt som de är föränderliga och kan bytas ut mot och bli varandra.  

 

Utbytbara kroppar 

I grunden handlar det om hur kategorierna genom historien har gjorts fungibla, till utbytbara ting. Snorton hämtar förståelsen av fungibilitet (”fungibility”) från framför allt Saidiya Hartman och hennes bok Scenes of Subjection (1997). Fungibla varor kan ersättas av andra av samma slag, det är en egendom eller produkt ”där de enskilda beståndsdelarna saknar individuella särdrag” skriver Nationalencyklopedin. Som pengar, till exempel: Du kan byta en femma mot en annan femma, eller mot mynt av samma värde, men fortfarande ha lika mycket pengar kvar. Fem euro fortsätter att vara fem euro. Rent juridiskt var de personer som utsattes för slaveri i USA egendom, ägda av andra. De förlorade inte bara sin arbetskraft utan också sin kropp, sina barn, sina föräldrar, hela sin person. En fungibel människa är inte en individ utan ett ting, en anonymiserad vara som kan bytas ut mot en annan. En människa som inte är en människa längre. 

 

Avkönat kött 

Ytterligare en utgångspunkt för Snortons bok är Hortense Spillers distinktion mellan kropp och kött (”body” och ”flesh”). Spillers skrev en artikel som vid det här laget har blivit en amerikansk klassiker, ”Mama’s Baby, Papa’s Maybe” (1987), där hon teoretiserade kön och ras ur ett historiskt perspektiv. Den traditionella definitionen av kön utgår från familjenormer; att vara kvinna betyder att vara mor till ett barn och hustru till barnets far. Sådana definitioner ställdes på ända av slaveriet, påpekar Spillers. På plantagen är ditt barn inte ditt eget utan tillhör din ägare, och barnets far är inte din make utan den man som äger er alla tre. Människor våldtogs regelmässigt av sina ägare, varför många barn ägdes av sina biologiska fäder och halvsyskon. Familjeband mellan de utsatta skapades förstås ändå, men inte utifrån den förväntade patriarkala logiken.  

 

Därmed passar inte heller de könsdefinitioner som utgår från en sådan. Spillers beskriver det som att du i slaveriet blev avkönad (”ungendered”) genom att förvägras könad subjektivitet. Till det kommer distinktionen mellan å ena sidan kropp som åtskild enhet, och å andra sidan kött som ourskiljbar massa. Köttet finns före kroppen, skriver Spillers, och det är kroppen som skyddas av lagen, som har rättigheter, som är ett subjekt. Spillers föreslår distinktionen mellan kött och kropp som en skillnad mellan ”captive and liberated subject-positions”.  

 

"Det systematiska uppbrytande av familjeband som slavägare ägnade sig åt handlade i längden om att förvägra människor mänsklighet."

 

Det systematiska uppbrytande av familjeband som slavägare ägnade sig åt handlade i längden om att förvägra människor mänsklighet, menar Spillers. En fri individ har en kropp. I slaveriet blir köttet kropp endast som kapitalvara. Avkönandeprocessen reducerar människan till slav, slaven till vara, individen till kapital. 

 

Flyktberättelser och stabilitet 

Det är med hjälp av de utgångspunkterna – Spillers ungendered flesh och Hartmans fungibility – som Snorton undersöker könsväxlingarna i berättelser om flykt. Han menar att förutsättningen för bland annat Ellen Crafts växlingar är att människor genom att tvingas till slaveri gjordes till fungible flesh – utbytbart kött. Poängen är inte att könsväxlingarna nödvändigtvis ska ses som transerfarenheter, utan istället hur det som Hortense Spillers kallade ”the ungendering of blackness” blev en ”site of fugitive maneuvers” (Snorton, s. 59). Det som händer är att slavnarrativen skapar ett särskilt sätt att förstå flykt, som rasifieras (som afroamerikanskt) och könas (som instabilt).  

 

Och här – i en könad och rasifierad förståelse av flykt – blir parallellerna tydliga till skandinaviska förhållanden. Även här har flykt rasifierats som annat-än-vit och könats som annat-än-cis. I den svenska artonhundratalslitteraturen skildras inte bara många gestalter som rymmer, gömmer sig, byter identitet och blir någon annan, dessa gestalter rasifieras också påfallande ofta som annat än majoritetssvenska. Det finns en del skönlitterära artonhundratalsgestalter med afrikanskt ursprung (fler än vad den litteraturvetenskapliga forskningen låter oss ana, men inte särskilt många) och en mängd tyskar, romer, judar, italienare, fransmän, spanjorer och amerikaner.1 I det avseendet speglar kulturen demografin. Den transatlantiska slavhandeln och slaveriet befann sig geografiskt sett långt bort, och uppfattades som på minst lika långt avstånd på ett symboliskt plan. Även innan slaveriet avskaffades på den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Västindien tycks svenskar ha haft en självuppfattning om att vi inte ägnade oss åt sådant. Den slavhandel som svenskar tjänade pengar på pågick någon annanstans. Skillnaderna mellan det skandinaviska sammanhanget och det USA som Snorton skildrar är stora, men trots det finns det alltså likheter. Vi skulle kunna kalla det ett slags kluster av förståelser kring kön, ras och stabilitet. Ett kluster som Snortons bok möjligen kan hjälpa oss att förstå.  

 

Sambandet mellan det nordamerikanska och skandinaviska sammanhanget är kanske inte konstigare än idealiserandet av stabilitet, då som nu. Därtill kommer en rasifierad förståelse av världen. Om vithet är ett ideal och stabilitet är ett annat ideal, så säger det sig självt att instabilitet skildras som en icke-vit egenskap. 

 

Könsväxlingar som ideal 

Det finns två föreställningar som präglat den västerländska förståelsen av könsöverskridanden sedan antiken: å ena sidan fullkomlighet, renhet, upphöjd skönhet; å andra sidan kroppslighet, äckel och avsmak. För att hålla sig på rätt sida av de alternativen har könsöverskridare behövt visa att de överskrider på rätt sätt och lagom mycket, överskrider utan att överskrida. De här gränsdragningarna blir tydliga i just skildringar som den av Ellen Craft. Som regel beskriver sådana gestalter könsväxlingen som ett undantag, ett påtvingat måste som avslutats så fort det bara har varit möjligt. Mycket riktigt betonas Ellens kvinnlighet genom hela hennes och William Crafts berättelse. Tanken på att bli man tycks Ellen motbjudande, och det är bara med yttersta ansträngning som hon klarar av pärsen. Hon är blygsam och försiktig, och sinnebilden av korrekt femininitet.  

 

"Och här – i en könad och rasifierad förståelse av flykt – blir parallellerna tydliga till skandinaviska förhållanden. Även här har flykt rasifierats som annat-än-vit och könats som annat-än-cis."

 

När Ellen faller i Williams armar upprättar hon både sin egen kvinnlighet och sin makes manlighet. Hon visar att hon har lidit av att passera och att hon är ömtålig och behöver sin makes stöd. Hon visar att hennes make är stark och trygg, och det stöd hans hustru behöver. Därmed upprättas också – kanske viktigast av allt – deras äktenskap utifrån borgerliga familjeideal. Ellen skriver in sig själv i en idealiserad, borgerlig, vit kvinnlighet som samhället beundrar. När hon blir man blir hon inte egentligen man, utan klär bara ut sig. Växlingen i sig leder läsarens tankar till kategorier som kan ändras bara för att sedan tillbaka, röra sig bort och tillbaka igen och därmed framhålla rörelsens ursprung. Just könets utbytbarhet kan på så vis paradoxalt leda vidare till en betoning av dess stabilitet. 

 

Stabila kön 

Under nittonhundratalet kan vi se sådana stabilitetsrörelser i synen på transidentiteter. Precis som Ellen Craft en gång gjorde har transpersoner visat upp en stabil könsidentitet för att accepteras av samhället. Det har varit ett sätt – ofta det enda – att få tillgång till vård och rättigheter. Den som avviker från en norm kan accepteras genom att leva upp till andra normer. Ett brott mot samhällets påbud kan kvittas mot lydnad gentemot ett annat. Det är bra mycket lättare att andas för de könsöverskridare som lever upp till samhällsnormer. För den som kämpar för att få sitt människovärde erkänt är det inte bara en genväg utan ett sätt att överleva. 

 

Transkön är fortfarande fast i ett stabilitetskluster. Kanske är det på grund av det klustret som två motstridiga antaganden så ofta genomsyrar det offentliga samtalet om trans: å ena sidan är transpersoner instabila (de kan ångra sig, de passerar inte, de förstår inte vad de själva vill), å andra sidan alltför stabila (de reproducerar könsnormer, de förväxlar genus med kön, de förväxlar genus med veckotidningsideal). Det är möjligt att vi skulle kunna förstå mer om de här föreställningarna genom att se närmare på skildringar av flykt. Vilka delar av stabilitetsklustret har förts vidare mellan olika delar av världen, och hur har det förbundit olika kategorier med varandra? Hur har människor – såväl omedvetet som aktivt och strategiskt – använt dessa mönster för att upprätta eller underkänna mänsklighet? I grunden handlar det om vilka människor som görs till människor. Och om varför Ellen Craft behövde argumentera för att hon var en kvinna, genom att falla i sin makes armar.  

 

Sam Holmqvist är litteraturhistoriker och jobbar på Umeå universitet. Hen har skrivit boken Transformationer som är en doktorsavhandling om translitteraturhistoria. 

 

Källor: 

C. Riley Snorton. 2017. Black on Both Sides: A Racial History of Trans Identity. Minneapolis: University of Minnesota Press.

William Craft. 1860. Running a Thousand Miles for Freedom: Or, the Escape of William and Ellen Craft from Slavery. London. Digital version på: https://archive.org/details/runningthousandm00craf 

Saidiya V. Hartman. 1997. Scenes of Subjection: Terror, Slavery, and Self-Making in Nineteenth-Century America. New York: Oxford University Press. 

Hortense J. Spillers. 1987. ”Mama’s Baby, Papa’s Maybe: An American Grammar Book”. Diacritics 17 (2): 65–81. https://doi.org/10.2307/464747 


Två illustrerade glada stjärnor och texten

Inbjudan till Astras årsmöte 20.9

Vill du vara med och göra feminism? Kom då med i Astras styrelse!

Det är både roligt och utmanande att påverka feministiskt genom Astras gemenskap. Utgivarföreningens största och viktigaste uppgift är att ge ut tidskriften Astra, men vi ordnar också workshops, fester och deltar i mässor. Astras styrelse fungerar som arbetsgivare åt tidskriftens redaktionella personal, så styrelsearbetet innefattar också att arbeta med rekrytering, arbetsgivarfrågor och handledning. För att förverkliga det här behövs folk som är kunniga på siffror, samtal, formuleringar, ansökningar, marknadsföring, evenemang och/eller allmän kampanda.

Välkommen på årsmötet för att höra mer – och kanske ställa upp i styrelsen! Ifall du vill gå med i styrelsen men inte kan komma på årsmötet kan du skicka en kort ansökan till astra.styrelse@gmail.com.

Årsmötet hålls online och i Ny Tids utrymmen i Kabelfabriken, B-trappan, femte våningen. Utrymmet är tillgängligt. På grund av den rådande coronavirusepidemin önskar vi att de som har möjlighet deltar i mötet online.

Tid: söndag 20.9.2020, kl. 13:00 - 15:00

Vi ber alla intresserade att anmäla sig till mötet genom att skicka ett meddelande till astra.styrelse@gmail.com senast 17.9. Länken till mötet samt årsmötesdokumenten skickas per epost till alla anmälda deltagare.

Välkommen!

~~~

Astra’s annual meeting is coming up and you’re invited! During the meeting, Astra’s next board will be formed.

Being a member of Astra's board is both fun and challenging. The association's most important task is to publish the magazine Astra, but we also organise and take part in workshops, parties and events, among other things. Astra's board also functions as an employer to the editorial staff, so the work also includes recruitment and personnel-related tasks. To make this happen, we need people who are good at numbers, discussions, expressions, applications, marketing, events and/or summoning a general fighting spirit.

If you want to be a part of this, join us at the annual meeting! If you’re interested in joining the board but unable to attend the event, you can send a short application to astra.styrelse@gmail.com.

Astra is an association and a quarterly magazine published majorly in Swedish. This means that the meeting and all documents will be in Swedish, as will most of the board work.

The annual meeting is held online and in Kaapelitehdas, staircase B, 5th floor, in the office of Ny Tid. The space is accessible. Due to the corona epidemic, we wish that those who can attend the meeting online.

Time: Sunday 20.9.2020 at 1 pm - 3 pm

To attend the meeting, please register at astra.styrelse@gmail.com before 17.9. A link to the meeting and meeting documents will be sent to all participants via email.

Welcome!

~~~

Haluatko järjestäytyä feministisesti ja luovasti? Tervetuloa Astran vuosikokoukseen, jossa seuraava hallitus valitaan.

Feministinen vaikuttaminen Astran hallituksen kautta on sekä hauskaa että haastavaa. Yhdistyksen päätehtävä on Astra-lehden julkaiseminen, ja lisäksi järjestämme ja osallistumme työpajoihin, juhliin ja tapahtumiin. Hallitus toimii myös työnantajana lehden toimitukselle, joten tehtäviin kuuluu myös rekrytointi ja henkilöstöasiat. Toteuttaaksemme tämän kaiken tarvitsemme ihmisiä, joilta luonnistuu numerot, keskustelut, ilmaisut, hakemukset, markkinointi, tapahtumat ja/tai yleinen taisteluhenki.

Tule mukaan vuosikokoukseen niin kerromme lisää! Jos hallitustyö kiinnostaa mutta et pääse paikalle, voit lähettää meille lyhyen hakemuksen osoitteeseen astra.styrelse@gmail.com.

Astra on ruotsinkielinen aikakausilehti ja myös yhdistys on ruotsinkielinen. Tämän takia vuosikokous ja kaikki dokumentit ovat ruotsiksi ja hallitustyöskentely tapahtuu suurimmaksi osaksi ruotsiksi.

Vuosikokous pidetään verkossa sekä Ny Tidin toimituksessa Kaapelitehtaalla. B-rappu, viides kerros. Tila on esteetön. Koronaepidemian vuoksi toivomme, että mahdollisimman moni osallistuu verkon kautta.

Aika: sunnuntai 20.9.2020, klo 13:00 - 15:00

Ilmoittaudu kokoukseen lähettämällä meille viesti osoitteeseen astra.styrelse@gmail.com viimeistään 17.9. Kokouslinkki ja vuosikokouksen dokumentit lähetetään osallistujille sähköpostin kautta.

Tervetuloa!


Astra tar ledigt!

Under juli månad är Astras redaktion och styrelse lediga. Vi ber er ha överseende med att svar på mejl kommer dröja till i augusti, önskar er en god läsning av såväl nya som gamla Astranummer och, inte minst, de nya artiklarna här på hemsidan! Senast i augusti lägger vi även ut information om när Astras årsmöte för 2020 hålls. Redan nu kan vi berätta att det blir någon gång i september och att flera av styrelseposterna kommer bli lediga! Välkomna, välkomna.

Tills dess: ta hand om er i sommarvärmen, så ses vi igen i höst!


Laura Sarasoja – Trash Animals

Trash Animals

Text och bild Laura Sarasoja

Översättning Felix Mäkelä

Texten är tidigare publicerad på finska i tidskriften Kontur.

Trottoaren i New York är sällan en jämn betongmatta. Manhattans linjerade gator är  belagda med stora skrovliga betongblock vars kanter blivit mörbultade av tjälen. De har sänkts och höjts under åren och formar numera en ojämn och vågig yta. Pinsamt ofta påminde den vågiga och oförutsägbara ytan mig om min dåliga vana att kolla på telefonen medan jag gick. Jag försökte undvika att ragla och falla genom att koncentrera mig på att följa stenläggningen med blicken. Med blicken riktad nedåt hittade fantasin snart gråa savanner, vars pölsjöar, pappmuggsplatåberg och glänsande omslagsbanker fraktaliskt upprepade naturens geografiska strukturer. Jag började slumpmässigt stöta på olika djur, formade av skräpet på marken. Djuren av sugrör, näsduksbitar, plaster och färgfläckar blev en ny bottennivå i min stad.

Observationerna av djuren, sinnets djur, ryckte mig med sig. I en plats som New York skulle jag när som helst ha kunnat försvinna utan att lämnat något som helst fysiskt spår eller minnesmärke efter mig. “Skräpdjurens” uppkomst skapade en mötespunkt mellan mig och staden: bilden av djur behöver en åskådare för att materialiseras.

I sin essäklassiker “Why look at animals” skriver John Berger om dualismen i förhållandet mellan djuret och människan. Kamratskapen som djuren erbjudit människoarten har varit speciell. Djuren har varit andra - de ger mystiska tecken att tyda och är förutsättning för liv - men är närvarande jämsides med människan. Djuren har sett på oss som på andra djur. Enligt Berger har det postindustriella samhället gradvis gjort djuren till råmaterial, vilket kräver att djuren är underordnade. Berger beskriver hur djuren har förflyttats från moset i grottmålningarna till fastkedjad underhållning i djurparker och till husdjur. Samlevnadens parallellitet har brustit: husdjurets och ägarens samband kretsar kring förhållanden mellan dem. Husdjuret är en del av familjeenheten, där förhållandet (ömsesidigt) baserar sig på beroende och inte på parallellitet. I djurparkens fångenskap däremot bläddrar vi igenom en inramad bildsamling på djur, och när vi tar en titt innanför ramarna ser vi maktstrukturen som vår blick skapat. Djuren, som blivit reducerade till karikatyrer, bemöter oss aldrig, de tittar aldrig tillbaka på oss, för vi är alldeles för starkt antingen i centrum eller i marginalen. Vi tittar på ett spektakel som oundvikligen förblir en besvikelse.

16 februari 2018, Bushwick, Brooklyn
16 februari 2018, Bushwick, Brooklyn
19 juli 2018, 45th East Street, Manhattan

Skräpdjurens former var intuitivt bekanta, jag urskiljde dem tydligt från det livlösa skräpet, även om inte en enda av dem fullt följer dragen av djur jag känner till. Mötet var intimt, jag var alltid närvarande när ett skräpdjur föddes. Något i dem kändes viktigare eller verkligare än i de riktiga djuren som jag såg i staden. Medan jag stod på perrongen och väntade på metron brukade jag slå ihjäl tid genom att pejla in råttor som sicksackade mellan spåren. En sökande blick fann dem på nästan varje station. På Manhattans finaste områden vällde hundpromenadsklustren fram under eftermiddagarna och i Brooklyn var det inte alls ovanligt att hitta katter i  Deli-butikerna. Skräpdjuren däremot var oförutsägbara: jag kunde aldrig veta när jag skulle möta någon av dem, samtidigt som det förutsatte en sökande blick för att se dem. I New Yorks hektiska och ständigt föränderliga stadsmiljö märkte jag att jag omedvetet sökte efter vissa kännetecken. Mötena förknippades med glädjen i att hitta, samlarens stolthet. De var stunder av aha-upplevelser, då staden öppnades upp, klar och tydlig för mig.

I sin antropologiska studie ”Reordering the Natural World: Humans and Animals in the City” skriver Annabelle Sabloff om metaforer som strukturerar förhållandet mellan människor och djur i stadsmiljö. En av dessa är djuret som artefakt, där djuret är skapat av människan eller förblir ett objekt som bearbetas för ett visst ändamål och som definieras av aktiv och medveten bearbetning. Exempelvis ger bruket av försöksdjur för forskningsändamål, och det att djur i lagen likställs med föremål, uttryck för ett sådant förhållande. Att vara människa menar Sabloff, i stil med Marx, går till mångt och mycket ut på att producera, vilket människorna gör genom att forma världen så att den motsvarar deras egna behov.

Skräpdjuren, som är skapta av förpacknings- och bruksmaterial, är egentligen dubbelt konstruerade artefakter som människan skapat: De är övergiven materia och existerar endast i min blick. Även om de inte själva kan se, känner jag mig sedd. Kanske för att vi kommer från samma materiella verklighet. Skräpdjuren är inte metaforiska, utan faktiska artefakter, och därmed är förhållandet till dem okomplicerat. Att titta på dem ger inte upphov till besvikelse på samma sätt som att titta på riktiga djur. Jag reducerar inte skräpdjur till skal, utan de är verkligen bara skal som jag möter i deras naturliga livsmiljö.

Enligt Sabloff har den strikta gränsdragningen mellan natur och kultur, människan och djuret, lett till att vi förlorat vår “totemska fantasi”, förmågan att kollektivt benämna och uppleva världen som djur tillsammans med andra levande varelser. Vi kan inte bestämma oss för om vi är åskådare eller deltagare. Som Donna Haraway skriver: ”Man is not in nature partly because he is not seen, is not the spectacle”. Monopolet över att beskåda har lämnat en längtan kvar hos oss.

Förra vintern lämnade jag inte New York på fyra månader. I träslanor nära min arbetsplats hängde det små lappar med QR-koder som underlägset berättade att “I am your tree”, och väldigt konkret påminde mig om människans fullkomliga närvaro. Jag tittade på bilderna  av redan försvunna skräpdjur som jag hade på telefonen. Konstruerade jag dem i min saknad? Tillfälliga varelser fäste mig stadigare vid staden, där allt extremare väderfenomen härjade vid Atlantens kust och mörbultade oss alla lika mycket, och där vi levde parallellt i samma materiella omgivning.

Skräpdjuren förmedlar också ekon från mer verkliga djur. Det som blivit över i take away-förpackningarna påminner om djurartefakter som producerats till mat, ihopkrupna sugrörsomslag påminner om sugrör som hamnat i havet och i havsdjuren, samt om andra plastbitar. Skräpdjuren innehåller historiken om gångna och kommande djur. Vi fortsätter att titta på djur, även om de inte tittar tillbaka. Vi fortsätter att titta, även om vi bara ser oss själva.

Now that they have gone

It is their endurance we miss.

Unlike the tree

the river or the cloud

the animals had eyes

and in their glance

was permanence.

(They Are the Last, John Berger)

1 februari 2018, Lower East Side, Manhattan
17 februari 2018, Ridgewood, Queens
28 januari 2018, Midtown, Manhattan

Källor:

Berger, John. “Why Look at Animals.” About Looking, New York: Vintage Books, 1980, pp. 3–30.

Haraway, Donna J. Primate Visions: Gender, Race, and Nature in the World of Modern Science. New York: Routledge, 1989.

Sabloff, Annabelle. Reordering the Natural World: Humans and Animals in the City. University of Toronto Press, 2001.


Delta i nästa nummer av Astra – Tema "Migration"

Välkomna att delta i Astra 4/2020, som har tema "Migration"!

Temat sattes tidigt i våras, i syfte att lyfta röster från och forskning kring asyl och exil, migration och "integration" i främst Finland men också på andra platser, ur en feministisk synvinkel.

Vi efterlyser bidrag från dig som vill skriva om migration – det kan handla om allt från asylsökningsprocesser, flykt eller exil, till gränser, språk, tillhörighet och längtan. Eller kanske du vill skriva om en bok, film eller utställning som berör migration och borde lyftas? Skriv till oss och berätta!

Vi söker främst efter dig som skriver utifrån egna erfarenheter, men tar även emot bidrag från dig som forskar inom området. Om det språk du föredrar att skriva på inte är svenska och du vill ha en översättning, hör av dig så försöker vi ordna en! Vi samarbetar med Reportrar utan gränsers Kollega-till-kollega-projekt, som sammanför skribenter och översättare.

Skicka din idé på text eller illustration till astra@astra.fi senast den 6 september. Glöm inte att bifoga ett utkast till texten, en skiss, portfolio eller liknande i mejlet där du beskriver din idé! Vi tar emot texter ur alla genres och arvoderar alla medverkande skribenter och illustratörer.

Obs: Tidigare öppnade vi upp numrets tema till att också inkludera texter som specifikt berör anti-svart rasism, i ljuset av #BlackLivesMatter-rörelsen. Vi har emellertid tagit emot välgrundad kritik mot att klämma ihop migration, rasism och #BLM i ett och samma nummer. Även om dessa teman är relaterade till varandra förtjänar de mer utrymme än ett enda nummer. Vi tackar för kritiken och rättar oss efter den! Om du redan nu vill skriva om anti-svart rasism i Norden, om #BlackLivesMatter eller om rasism, kopplat till migration eller ej, hör av dig till oss ändå! Vi diskuterar gärna publicering antingen på webben eller i kommande tryckta nummer av Astra under 2021.

***

Welcome to send submissions for Astra 4/2020, on the theme ”Migration”!

We decided on the theme early this spring, to raise voices and research regarding asylum and exile, migration and ”integration” in Finland and other places, from a feminist perspective.

We’re looking for you who want to write about migration, be it about seeking asylum, being in exile, about borders, languages, belonging or longing… Or maybe you want to write about a book, film or exhibition that touches about these themes? Write and tell us!

While we will prioritize the submissions that are based on personal experiences of migration, we also welcome contributions about the experiences of families as well as research-based texts. If you prefer to write in a language other than Swedish and want a translation, write to us and we’ll try to fix one! We’re cooperating with Reporters Without Borders’ Colleague-to-colleague project that brings together writers and translators.

Send us your idea for text or illustration to astra@astra.fi the 6th of September at the latest. Don’t forget to attach a draft! We accept texts in all genres and we’re paying all participants in the magazine.

Note: Earlier on, we opened up this issue of Astra to also include texts on anti-blackness and racism, in light of the #BlackLivesMatter movement. We have since received well-founded critique for squeezing together migration, racism and #BLM in the same issue. Although they are connected, they deserve to be given more space than a single issue. We’re grateful for the critique and comply with it. If you want to write about anti-black racism, racism in the Nordics or about #BlackLivesMatter, in relation to migration or not, please get in touch and send us your texts! We can discuss a publication online or in the upcoming 2021 print issues.