Författararkiv: Elina Oinas

Barn, hundar och pappor

Den som vågar ge oinbjudna råd om barnuppfostran till en feminist borde vara seriöst orolig över sin nedsatta självbevarelsedrift. Uppriktigt menade råd från orädda, faktiskt aningslösa, självgoda medelålders män kan leda till förstörda släktkalas. Mot denna bakgrund är jag faktiskt själv också förvånad att jag några år senare inser att just de har varit de bästa råd jag någonsin har hört. Först, min fars råd: ”Man borde förhålla sig till barn precis som till hundar. Samma regler gäller”. Sedan, på en annan fest, min systers mans bror: ”Det började fungera sedan när jag insåg att man inte kan förhålla sig till barn såsom till hundar.” Det har tagit mig 22 år av förtvivlat moderskap och en hel del hjälp av Judith Butler, Frantz Fanon och Erich Fromm för att förstå varför denna kombination känns så rätt.

 

Läs mer

Esbofobi

Feministen känner sig ensam men hon vill inte ha nya vänner. Hon har redan vänner och har viktiga och intressanta diskussioner med dem. Men som sig bör vänner emellan, pratar man oftast om det privata, det som är viktigast. Feministen inser att hon lider av en åkomma typisk för 30+ feminister, en stimulansbrist, en intellektuell och politisk bristsjukdom. En nyfikenhet som inte riktigt tillfredsställs. En saknad efter större sammanhang. Där man skulle spela en roll. Nån roll. Framför allt är det en självisk rädsla som väl kan kallas Esbofobi. Hon är rädd att hon blir en mental Esbobo, fast de Esbobor hon känner är väldigt trevliga. Man kan bo i Berghäll, Åbo, Stockholm eller Karis och drabbas av en skrämmande mentalitet av vardagsparalys. Fast man har fullt upp.

Läs mer

Nyårsfylla

Feministen har många olika tankegångar kring nyårsfirandet men nu tänker feministen på alkoholpolitik eftersom hon drogs med i en fantastisk diskussion om nyårsdrickande och föräldraskap. Föräldraskap är ett ytterst feministiskt tema minsann. Inte det där att det skulle vara något feministiskt argument i sig att kvinnor ska få dricka såsom män alltid har gjort, utan just det där om mammor får dricka, eller om mammors vänner får dricka i barnens sällskap. Där kulminerar ju frågan om mammor är till för barnen, och om mammor ska vara sunda, hela individer.

 

Läs mer

Att gladeligen blotta sig

Den stressade och rätt allvarsamma feministen hade inte tänkt sig att det skulle vara så otroligt roligt att blogga när hon (jag) svarade rutinmässigt, lite politiskt, ja till den lagomlilla feministtidskriftens förfrågan om att få bloggar av ”lite äldre feminister” (Stön! Suck! Sant!). Jag skriver ju som yrke. Jag har ofta svårt att få ur mig de akademiska yttringarna som krävs för arbetsplatsens resultatmål (10 800 ord/år). Bortsett från universitetsmaskinen, man vill ju själv också skriva akademiskt för att ha gott samvete gentemot de som intervjuats och lovats att deras version av verkligheten ska bli akademisk kunskap. Till exempel, när man besvärar hiv-sjuka skulle det ju vara helt artigt att skriva artikeln också i stället för att noja sig över formuleringarna och lämna manuset i skrivbordslådan. Men det gör man, det gör vi, akademiker som tar sina ord så på allvar, med en nypa självförakt i en salig blandning.

Läs mer

Lillajul

Feministen fasar inför lillajulsäsongen. Arbetsplatsens lillajulsfester är de mest obegripliga av festerna. De liknar studentfesterna på det sättet att de planeras leda till en katastrof. Någon blir alltid alldeles för full, en tafsar den andra på ett sätt som alla ångrar, samma dumheter sker år efter år – samtidigt som festen uttryckligen måste generera dessa heroiska berättelser om vilda händelseförlopp eller så har den varit misslyckad. Denna kalkylerade katastrof som de hurtigaste (eller barnsligaste, suckar Feministen) är öppet stolta över, är för henne obegriplig i all sin primitivitet. Arbetsplatsens lillajul skiljer sig från studentfesterna på det sättet att de tar det absurda till en ytterlighet eftersom katastrofen planläggs hända mellan människor som är i hierarkisk och otrygg relation med varandra. Chefer och sekreterare och kopieringsrummet, ni vet.  Läs mer