Astras tacktal för Fredrika Runeberg-stipendiet

Den 2 september 2018 mottog Astra Fredrika Runeberg-stipendiet för sitt arbete med #dammenbrister, här kan du läsa vårt tacktal.

 

Det är hösten 2017 och #metoo är på allas läppar. Efter New York Times och The New Yorkers avslöjande om Hollywoodprofilen Harvey Weinstiens systematiska övergrepp på kvinnor i filmbranschen börjar kvinnor använda hashtaggen i sociala medier för att visa att även de har utsatts för sexuella trakasserier och/eller övergrepp. Den 8 november 2017 publicerar 703 skådespelare i Sverige uppropet #tystnadtagning, där de berättar om sexuella övergrepp och trakasserier de utsatts för eller bevittnat i branschen. Skådespelarna följs sedan av över 60 andra branschspecifika upprop i Sverige.

 

I Finland är det däremot tyst. Men på sociala medier hörs röster som efterlyser möjligheten att gå samman och säga i från. Tidskriften Astra omnämns som en möjlig kanal, och vi beslutar oss för att försöka göra ett finlandssvenskt upprop, eftersom branschspecifikt känns för smalt.

 

Vi vet inte om kvinnor och icke-binära i Svenskfinland kommer vilja vara med. Vi vet att folk har utsatts, men vi vet inte i vilken omfattning det finns mod att tala om det.
Men det visar sig att mod finns. Och det är alldeles överväldigande.

På en vecka får vår slutna facebook-grupp över 20 000 medlemmar. I gruppen delar folk med sig av vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier i finlandssvenska rum. 6111 personer skriver under ett upprop som vi formulerar tillsammans. Sammanlagt över 900 vittnesmål samlas in via facebook och mejl.

 

Det mest slående är värmen, stödet och uppbackningen som medlemmarna i gruppen ger varandra. Många delar med sig av trauman som de levt med i åratal, och det är otroligt att se hur folk läser, kommenterar, skickar hjärtan – delar varandras smärta, sprider hopp. Det allra viktigaste arbetet sker här, från gruppmedlem till gruppmedlem. Att ha fått vara med och skapa det rummet hör till det starkaste med dammen brister.

Det här priset går egentligen till alla oss som var med, oberoende av i hur hög utsträckning. Du som läste, du som skrev, du som tryckte hjärta. Också till dig om hörde om uppropet först efteråt och till dig som inte vågade sätta ut ditt namn av rädsla för konsekvenserna.

 

Men att priset officiellt tilldelas Astra är ändå inte oviktigt. För att kunna gå samman, och organisera sig mot ett förtryck i samhället behövs plattformar, nätverk och materiella resurser, och Astra med sina hundra år av feministisk tidskriftsverksamhet på nacken möjliggjorde detta. Astra har sett ut på olika sätt under olika tider, men om det inte vore för otaliga kvinnors och andras frivilligarbete och engagemang genom tiderna hade vi inte överlevt fram till idag. Att vi är samlade här idag på Fredrika Runebergs födelsedag och att stipendiet delas ut i hennes minne är en påminnelse om att vi feminister bygger vårt arbete på kunskap och i utrymme som vi har tidigare kvinnokämpar att tacka för

Om det är något som dammenbrister har visat så är det att jämställdheten i Finland ännu lämnar otroligt mycket att önska. Alltså behövs Astra fortsättningsvis. Alltså är en sådan här utmärkelse otroligt viktig för oss.

 

Nu, nästan ett år efter uppropet, har vi hunnit se både goda och mer beklämmande reaktioner. Här i Finland har ett medborgarinitiativ för en ny samtyckeslag startat – och en sådan lag har till och med hunnit träda i kraft i flera andra länder – , flera kommuner, skolor och andra institutioner har avsatt pengar för att på allvar arbeta med att förebygga sexuella trakasserier och sexuellt våld. Vi kan också konstatera att det blivit lättare att tala om de här sakerna utan att bara slänga sig med uttryck som “så här är det ju”, “sånt får man tåla”. Det finns en ny medvetenhet om att skulden inte ligger hos offret.

 

Däremot har #metoo-rörelsen på ett större plan också drabbats av backlash. I Sverige tar det sig främst uttryck i mediedreven kring de förövare som utpekats med namn, och kring kvinnorna som pekat ut dem. Trots att det här i högsta grad är en pressetisk fråga har det lätt förvrängts till att handla om huruvida #metoo är bra eller inte, vilket är högst oroande eftersom #metoo handlar om enskilda kvinnors rätt att tala om de övergrepp de utsatts för, och det har inget i sig med medier att göra. Det samma gäller avslöjanden kring att vissa #metoo-aktivister begått egna övergrepp – något som i sig inte ska försvaras, men det är viktigt att inte tappa fokus från faktumet att uppropen handlar om strukturer. Att en person blivit utsatt för övergrepp gör hen inte immun mot att själv begå brott, men det är brotten i sig, inte de enskilda personernas moral, som vi borde diskutera.

 

I dammenbrister var vi noga med att arbeta fullständigt anonymt. Vi vill placera skulden där den hör hemma – hos förövarna och inte hos offren – men vi ser det inte som vår uppgift att hänga ut enskilda förövare. Vi vill att vårt samhälle ska ta ansvar för den skit som pågår, och vi vill att de som utsatts ska få all hjälp och stöd de kan få.

Vi drömmer inte om ett samhälle där övergrepp inte begås eftersom män är för rädda för konsekvenserna om de begår brott. Vi drömmer om ett samhälle där övergrepp inte begås eftersom män lärt sig förhålla sig empatiskt till kvinnor. Men på vägen dit måste vi ta hand om dem som drabbas av männens våld.

Därför kommer stipendiepengarna vi i dag tar emot i första hand gå till Förbundet för mödra- och skyddshem. Till dem som på daglig basis ser konsekvenserna av det ojämlika samhälle vi lever i just nu.

 

Till sist vill vi ännu lyfta fram att #dammenbrister bara var ett av flera upprop som arbetades fram förra hösten. Vi är stolta över att ha fått kämpa vid sidan av bland andra #övistoo, #bakomkulisserna, #memyös och #sanningenbefriar. Vi vill också lyfta upp Lina Raunio, Julius Uusikylä, Jessica Finnilä, Joanna Asplund och Astras styrelse – som varit ovärderliga för det praktiska genomförandet av Dammen brister.

Från och med idag börjar vi publicera alla 949 inkomna vittnesmål på Astras webb, och de kommer att publicerats nya dagligen fram till uppropets årsdag 29.11. Det är ingen trevlig läsning, men vi hoppas ändå att ni ska ta er tid att gå in där och påminnas både om hur mycket arbete som ännu finns kvar för ett mer jämställt Svenskfinland, en också om vad vi kan åstadkomma tillsammans.