Jag blev blev våldtagen som 13-åring av en 7 år äldre man.
Blev svårt gruppvåldtagen o inkastad i en bil o förd till ett skogshus, jag ca 16 år, 3 förövare över 30 (tidigare kriminella), våldtog mig alla flere gånger efter varandra i timmar + oändliga stryptag o annat pinande i mörker o till sist har jag minnesförlust tills jag vaknar på morgonen ensam i ett hus i skogen. Jag måste sluta skolan o flytta utomlands. För mig hjälpte det inte att tala… med äldre kunde man inte tala, hade räddsla o skam, med andra fick jag höra att jag fick skylla mig själv, då jag var så utmanande. Jag hade 24.00 tiden gått hem från en fest vi klasskamrater hade ordnat o jag hade min cykel på en klasskamrats gård. En bil förföljde oss o vi gömde oss i trapphuset länge innan jag vågade cykla hem. Sen då jag cyklade hem, kom bilen, körde på min cykel så jag föll o de kastade in mig i bilen. Var inte alls utmanande.. var höst o kallt, byxor och täckjacka, kanske mascara. Folk i den lilla staden beskyllde mig för att det var självförvållat. Blev så sjuk att jag hamnade hos läkare på sjukhus. Läkaren såg hur svårt misshandlad jag var o anmälde mig till polisen o berättade hela historien åt mina föräldrar till vilka jag sagt att jag hamnade i en bilolycka. Männen fick de fast i Danmark och de hamnade i fängelse. -Efter det började jag använda alkohol för att klara träffa män o har blivit våldtagen oräkneliga gånger.
Taxichaufförer(två) som fört mig till skog o våldtagit mig o jag har sparkat o skrikit. Ena var en gammal gubbe. Jag tror att av ouppklarade mord, kan det vara någon av dem. Jag blev som ett monster. De var livrädda för mig. Det finns inget slut på alla våldtäkter o våld mot mig… t.o.m. inom bekantskapskretsar. Otaliga. Har sällan kunnat tala, inte blivit trodd. Har alltid haft dåliga förhållanden. Tror man slutar behandla sig själv med värde o söker sig till fel relationer med fysisk o psykisk misshandel.
Då jag var 40 gjorde en läkare en total radikal kvinnooperation mot mig, mot min vilja. Står på pappren, amputation. Mitt liv förändrades för alltid. Folk svarade bara, att mina problem är mellan mina öron osv.. Hade jag inte haft mitt barn som är det Viktigaste i världen och nu även mitt barnbarn så hade jag inte orkat fortsätta med allt.
Det finns inget slut på allt som hänt mig. Detta är bara en del. Jag skäms förstås att skriva detta men verkligheten är inte det som många tror. Skulle jag fortsätta skriva skulle listanbli oändlig. Ensamheten är nog min följeslagare. Såren och stigmatiseringen är förevigade.