För x antal år sedan tjänstgjorde jag i en brigad i södra Finland. Jag hade väntat på tjänstgöringen i flera år och strävade till att göra mitt allra bästa i allt jag utsattes för, för att få bra papper då jag ville bli yrkesmilitär. Jag hade förberett mig på att få höra sexistiska och chauvinistiska skämt, jag hade förberett mig på att få jobba dubbelt så hårt som killarna för att bevisa vad jag går för, men inget hade kunnat förbereda mig för hur stor inverkan allt detta skulle ha på mig.
Under året jag tjänstgjorde blev jag tafsad på, utfrusen, utskälld för mitt kön, kallad fältmadrass, hora, slyna och frågad om jag tappat bort mig från köket. En kille föreslog att han skulle sova över i min säng för att visa mig min plats. Min sexuella läggning blev ifrågasatt och spekulerad i flera omgångar, eftersom jag aldrig visade intresse för någon av dem jag tjänstgjorde med (jag hade pojkvän hemma). Jag blev tillfrågad vem jag legat med för att bli chef. Jag blev kallad ful och äcklig i högtalare framför mina chefer, mina ”plutonkamrater” och elever jag hade befäl över. Jag fick i slutet av tjänstgöringen höra att enda orsaken en kille varit vänlig mot mig (en av de få) var för att han hoppats på att kunna ligga med mig. Jag kände att jag inte kunde göra misstag, för allt skulle användas emot mig. Jag blev väldigt hård utanpå, till och med känslokall, vilket var nödvändigt för att jag skulle kunna tjänstgöra till slut. Ni vet, allt var ju bara på skämt. Men jag brast inuti.
Sista halva året såg jag mardrömmar varje natt, något som skulle fortsätta ännu två år efter tjänstgöringen. På veckosluten kunde jag sova igenom hela min permission. På hemförlovningsdagen när jag kom hem sov jag 16 timmar i sträck.
Sista dagen på brigaden höll min pluton ett tal åt mig och jag kände stor tacksamhet över det. Det kändes som att jag kanske gjort något rätt i alla fall. Men en mening i talet har fastnat hårt i mig och den lät ungefär såhär ”Vi tänkte nog i början att vad ska det bli med pillu i spetsen…” för även efter ett år av samarbete med dessa personer är jag fortfarande ingen människa åt dem, jag är en fitta, ett vandrande könsorgan.
Efter hemförlovningen insjuknade jag i panikångest, bulimi och depression, något jag numera fått vård till och blivit frisk. Men än idag (flera år senare) då jag ser vissa killar jag tjänstgjort med, byter jag sida på trottoar. Det har tagit flera år för mig att kunna vara stolt över mig själv, att jag klarade mig, men jag funderar ibland hurdant mitt liv skulle vara nu om jag aldrig ryckt in.