Jag vill dela med mig, berätta, bidra men jag vet inte var jag ska börja. Det är ju hela tiden, överallt. Så många händelser, så många detaljer… Jag tar det som det kommer.
I högstadiet, jag blir upptryckt mot väggen, mot skåpen, fasthållen, händer på brösten, rumpan. Jag skrattar nervöst och säger ”men lägg av”, puttar bort, vet inte vad jag ska känna, det är ju bara på skoj. Jag får inte annars mycket uppmärksamhet, jag får nöja mig. Detta fortsätter, i olika former, under hela högstadiet. Jag börjar bli arg men om man säger ifrån på riktigt är man en bitterfitta, tråkig, inte värdig killarnas uppmärksamhet.
På krogen, skrev som trycks mot min rumpa, jag säger nej och knuffar med armbågen. Det fortsätter, jag vänder mig om och säger ”NEJ” och puttar bort, hårt. Men det fortsätter, varje kroghelg, varje gång man går ut.
På efterfesten… Jag vill inte ha sex men han tjatar, jag säger ”nej”, han lyssnar inte, jag säger ”jag vill inte”, han fortsätter ta på mig. Jag orkar inte kämpa emot fysiskt så jag ligger stilla och väntar. Låtsas som ingenting morgonen efter, vill inte vara jobbig. Detta fortsätter också, i många år, med många killar.
Pojkvänner som inte förstår varför jag har ett konstigt förhållande till sex. Som tycker det är jobbigt att jag ibland inte vill ha sex på en hel månad. De vet att jag är deprimerad och har varit så länge jag kan minnas. De vet om det mesta av min sexuella bakgrund. Men det är jobbigt att jag inte vill ligga ibland. Jag känner mig fel, sönder, värdelös, som att ingen kommer orka med mig. För att jag inte är psykiskt kapabel att vara sexuellt tillgänglig minst en gång i veckan. Detta fortsätter också, i många år, och det har inte slutat.