Han sa att det var jag som inte accepterade hans kärlek. Att jag skulle bli älskad bara jag tillät det. Att det var Gud som fört oss samman.
Jag hade fått ett nytt kompisgäng och tillbringade största delen av fritiden med dem. Det visade sig att en av gänget kom från samma frikyrkliga miljö som jag – något som gjorde att vi hade mycket gemensamt. Att han dessutom var många år äldre än mig och respekterad inom min släkt gjorde mig trygg.
Den tidigare så trevliga mannen stod plötsligt bakom mig i köket. Han stack ner händerna i diskvattnet och började smeka mina händer. De andra satt i rummet bredvid. Jag stelnade till. Han viskade till mig: Visst är det här skönt? Jag stelnade till igen. Jag vågade aldrig säga något till min dåvarande pojkvän som befann sig 500 km ifrån mig. Jag gjorde istället klart för mannen i fråga att vi aldrig kommer att bli mera än vänner.
Under ytterligare veckor, kanske månader, ignorerade jag hans plötsliga kommentarer om mitt utseende. När han sedan började uppmuntra mig att göra slut med min pojkvän, började ringa om nätterna, började hota att komma hem till mig ”för att han vet var jag bor” försökte jag konfrontera honom. Han nekade allting han sagt, även om jag t.o.m hade meddelandebevis på den här tiden, och till slut fick han mig att tro att jag själv hittat på allting. Att jag kanske drömt. Var stressad. Behövde tagga ner lite.
Vid ett skede var jag och han hemma hos honom och filosoferade över livet. Plötsligt byter han samtalsämne. Sätter sig bredvid mig. För nära mig. Drar handen över mina lår, vandrar högre upp. Säger att han vet att vi båda är sexuella personer. Att han vill slicka mig. Jag fryser till is och grips sedan av panik. Han frågar om jag blir obekväm. Jag svarar att jag blir obekväm. Han ifrågasätter mig. Jag stiger upp. Säger att jag tänker gå hem. Han ställer sig framför dörren så att jag inte kommer ut. Skäller ut mig. Att jag måste lära mig att acceptera hans kärlek för mig. Att Gud vill att vi skall ha det bra. Att han blir ledsen över att jag känner mig rädd för honom. På något vis lyckas jag ta mig ur lägenheten. Han ringer upprepade gånger och hotar att komma hem till mig, för att han ”nog vet var jag bor”. Springer hem och är livrädd.
Jag flyr iväg på jullov och ignorerar telefonen. Ett par månader senare ser jag honom på krogen. Jag har träffat en ny kille och sitter och talar med honom när mannen i fråga sätter sig emellan oss och börjar närma sig mig. Jag signalerar i panik åt killen jag är där med. Vi reser oss för att gå när mannen knuffar till mitt sällskap. Vi går ut. Mannen ringer hela natten. Skickar meddelande efter meddelande att jag inte kan gå hem med en ”sådan kille”. Att han, som var fyra år äldre än mig, är en barnrumpa. Att jag behöver någon äldre. Någon äldre som han själv. Jag vågar inte sova, vågar inte gå hem. Stannar uppe till 7 på morgonen och tassar sedan hem. Ytterligare ett år senare kastar han kondomer på mig på krogen och frågar om jag träffat någon. Han ignorerar att han försökte sätta krokben på min nya kille.
Det går ytterligare två år innan jag förstod att det han gjorde var fel. Och hur fel det kan bli att växa upp i en miljö där man som kvinna inte har rätt till sin egen sexualitet. Där allting man gör kan ställas emot en. Där vissa synder är större än andra och resten ger man blanka fan i.