Dag: 8 september 2018

När vi gick i 5an och 6an brukade de tuffaste killarna i klassen jaga de flickor i klassen som börjat få bröst, bl.a. jag, om vintrarna på rasterna. En tjej och ca. 6 pojkar som springer efter, kommer ikapp, brottar ner en i snödrivan och känner med händer innanför jackan och tröjan. När vi i panik sprang in i skolan och stod i farstun kom lärare och suckade och körde ut oss igen, vi försökte förklara men de sa bara ”ni vet nog att ni inte får vara inne på rasterna…” I högstadiet var killarnas gymplärare jobbig, han kunde viska i örat ”kanske du kommer med mig ut till sommarstugan i helgen…?’ och flinade och klappade en på rumpan. När vi sa till andra lärare viftade dom bort det med ”jamen XX, han är ju sån…”

Ett litet axplock av incidenter som stannat kvar, inte för att de varit så grova i sig utan för att de skilt sig från allt det vanliga eländet på något vis.

En tidig morgon går vi hem från en lyckad fest, ett par och jag. Vi går med en arm om varandra, han i mitten med sin flickvän på ena sidan och jag på den andra. Efter en god bits promenerande känner jag hur hans hand glider ner på min rumpa och stannar där. Jag blir fullkomligt paff, lyfter bara tillbaka handen upp till midjan medan vi promenerar vidare. Tog aldrig upp saken med någondera, sedermera gick de skilda vägar och jag har en stark känsla av att det var det bästa på länge för henne.

Orsaken till att jag minns detta är den fullkomliga fräckheten och respektlösheten gentemot flickvännen vid hans sida, som om han hade guldläge med rättigheter (och inga skyldigheter) mittemellan två unga kvinnor.

En annan grej handlar om ett jobb där jag stod för kaffeserveringen. Mjölken hade tagit slut varpå en av de ca 10 närvarande männen tyckte att jag ju hade de kroppsliga färdigheterna att raskt producera lite mer av den varan åt dem, höhöhö. Kontrade med att om det var ljusa kroppsvätskor han var ute efter kunde han väl själv ställa sig i ett hörn och producera dylika. Både han och de övriga reagerade med sådant äckel på min kommentar, skällde, tillrättavisade och upplyste mig om den stora skillnaden på kroppsvätskor mm. Fnös, tittade med avsky på mig och gick sedan därifrån. Resten av det jobbprojektet var jag mer eller mindre utfryst och de svarade knappt på tilltal. Snacka om övertramp…

Sjukt tydligt hur strukturerna fick sig en törn och vilket massivt motstånd det mötte. Och ja, visst var det svårt och jag ifrågasatte min kommentar.

Min första gång var när jag var 11 år. Jag var på väg hem med bussen, det var ganska sent och bussen var tom. En medelålders man som helt tydligt var klart berusad steg in i bussen och vinglade fram längs gången och fick syn på mig. Jag blev rädd redan när han först började komma närmare, blev rädd för hur han luktade, att han log konstigt, att han tittade så där på mig, att han gick emot mig och knappt kunde hållas på benen. Han satte sig bredvid mig, i en tom jävla buss, så satte han sig bredvid mig, satte sig riktigt nära, nästan knuffade upp sig själv mot mig. Jag förstod inte vad som hände men jag visste att jag var rädd, att det var något farligt. Han började prata med mig, frågade efter mitt namn, vilken klass jag gick i, vilken skola. Jag visste någonstans inuti att jag inte borde berätta, men jag trodde att han skulle kunna se på mig om jag ljög och bli arg, så jag svarade sanningsenligt på alla frågor han ställde med sin halvt flåsande röst. Han log riktigt jävla nöjt när jag skakade på huvudet som svar på frågan om jag hade en pojkvän. Han satte en hand på mitt lår och rädslan byttes ut till ren skär panik. Jag ville skrika, jag kände skriket i bröstet och halsen så tydligt men inget kom ut. Jag ville slå, men jag satt som förstelnad och kunde inte röra mig. Han kunde röra sig, och han fortsatte röra mig, hans hand gick högre och högre upp. Jag försökte få kontakt med busschauffören i backspegeln, men förgäves. När hans hand var placerad så att den nästan rörde mellan mina ben, var det något i mig som gjorde att jag fick styrkan att plinga på knappen, ställa mig upp, mumla något om att det var min hållplats, och tränga mig förbi honom. Jag kommer ihåg att jag långsamt gick fram till dörrarna och väntade lugnt på att de skulle öppnas. När bussen hade släppt ut mig, stängt dörrarna och kört iväg, först då sprang jag.

Jag är 22 nu. Jag har aldrig berättat om det här förut. Jag skämdes så fruktansvärt i flera år. Ibland, fortfarande, när någon rör mig, även om jag gett dem tillåtelse att röra mig, och deras hand söker sig till mitt lår, kommer all den där paniken, all den där enorma rädslan och ångesten, tillbaka på under en sekund. Jag var 11 när det hände, är 22 nu, och jag vet inte om den där skräcken någonsin kommer att försvinna.

Jag var 16-år och sjöng i kör. En sommarkväll var jag i stan med min familj och i minglet stötte vi ihop med körens dirigent. Till min stora förvåning börjar han prata med mig. Snabbt fördes pratet in på kören och att han bland körsångarna letade solister till nästa konsert och undrar lite försynt om jag inte skulle vilja testa några av sångerna? Nja, få se om jag vågar det sade jag. Hur kom det sig att han brydde sig om mig? Förstår ej riktigt hur, men plötsligt var jag på väg hem till honom. Han frågade glatt och charmigt mina föräldrar om det skulle vara ok att jag följde med hem till honom för att testa några sånger? Mina föräldrar tyckte det hela lät trevligt och det bestämdes att jag sedan skulle cykla hem själv. Väl där gick vi igenom sånger och stämmor, han spelade skivor för att hitta just de rätta låtarna. Jag vågade inte tacka nej då han bjöd på cider, sippade lite vuxet på den och så hade han även någon video vi kunde se på. Kommer aldrig att glömma känslan av blandad chock, förvåning, och äckel, som tillsammans med rädslan totalt förlamade mig då ”musikvideon” visade sig vara en porrfilm. Hade aldrig sett en porrfilm och där jag satt började han även kyssa mig och berättade hur mysigt detta var och skulle bli. Jag förstod på något sätt att jag måste därifrån så jag lyckades lugnt säga att det här ville jag inte och nu måste jag hem. Önskar så jag hade rusat ut och skrikit i trappan, på gatan, gråtande ringt mina föräldrar och berättat allt, så att de kunnat hjälpa och anmäla, men där stod jag i hallen med all hans skam och skuld och höll på att spy av äckelkänslan, då jag med ett nervöst leende istället sade att nu skulle jag nog fara hem och höll med om att det vore nog inte en så god idé alls att berätta om detta för någon. Berättade dock för min kompis, tänkte naivt att nu skulle vi nog sluta och tillsammans hitta en ny kör. Men inget hände, antar att längtan att höra till ett sammanhang vägde tyngre och att tanken på att berätta inte ens fanns i det medvetna. Jag fortsatte bara att förtränga, bar på skammen själv och sjöng vidare i kören. Fick höra att han på en annan fest hade dragit ner byxorna och bett tjejen han dansat med då att suga av honom.

När jag var tolv var vi på picknick på ett naturskyddsområde med två av mina väninnor. På vägen tillbaka skulle vi gå över en bro, och råkade se en man på andra sidan, som bara stod och väntade. Vi blev obekväma av situationen, och försökte först gå över på ena sidan av bron, sedan andra, men mannen följde efter. Då märkte vi att han masturberade rakt framför oss. En av mina kompisar ringde sin pappa, som först reagerade när min kompis sade att den främmande mannen hade framme sitt könsorgan. Vi tre flydde tillbaka in i skogen vi kommit ifrån på naturskyddsområdet, vilket inte var det bästa att göra, men vi var så unga, chockade och rädda. Vi kollade inte om den främmande mannen följt efter. Om han gjort det, lyckades vi skaka honom av oss. Min kompis pappa mötte upp oss på parkeringen för att kolla att vi var okej. Jag och mina väninnor slöt sinsemellan en pakt om att aldrig tala om det som hänt för någon – för att vi skämdes, och inte visste hur vi skulle hantera det som hänt. Det är så fel att det var VI som skämdes, fast vi fallit offer för något så obehagligt.

När jag var 14 år och på skriftskoleläger, var kvällsprogrammet för en kväll att kolla på film. Jag låg på mage på golvet och stödde mig på armarna. Plötsligt kände jag att någonting ströks över min rumpa. Trodde först att det skett i misstag eller att jag inbillade mig, men så kände jag det igen. Jag vågade inte kolla bakåt, men var medveten om att bakom mig satt två av skriftskolans ”hjälpisar”, som de där kallades, en tjej och en kille som var några år äldre än mig, och jag hörde tjejen fnissa. Jag sade inget, utan försökte bara diskret flytta på mig och låtsas att jag inte märkt det.

Tycker det är hemskt att nattklubbar blivit en miljö av social acceptans för sexuella trakasserier. Upprepade gånger har jag blivit tafsad på rumpan när jag dansat i nattklubben. En gång gav jag den äldre mannen som i förbifarten tafsat en hård knuff. Efteråt funderade jag om detta egentligen var okej som lösning – är det rätt att bemöta trakasserier med nån form av våldsamhet? En annan gång, efter föregående incident, fick jag tag i handen på en ung man som tafsat, höll fast hårt och sade till honom: ”Du har ingen rätt att röra i mig”. Han hade mage att försöka skylla ifrån sig, fast jag fått tag i hans hand.

Tiden då jag började studera var en väldigt mörk tid i mitt liv. Mina föräldrars skilsmässa hade varit nasty i flera år innan, de hade i tur och ordning övergett oss barn, och det hela kulminerade nu, vilket ledde till att jag festade hårt för att glömma. Oräkneliga black-outs och flera one-night-stands som jag ångrade djupt efteråt. Jag har efteråt känt att jag svek mig själv i denna tid, och jag sökte desperat efter den kärlek jag inte längre kunde söka hemifrån. Jag kände mig så oändligt ensam.
Sedan fann han mig, mannen som jag försökte älska trots att han gång på gång bedrog mig. Först fick jag fast honom för sexting med andra kvinnor och män på Tinder. Han lovade sluta, och berättade om hur han hade blivit sexuellt utnyttjad som elvaåring av ett äldre syskonpar som bott granne med hans familj då de bodde i England. Jag förlät allt och försökte hjälpa honom på alla sätt jag kunde, bland annat genom att be honom gå till psykolog, vilket han åtminstone påstod sig ha gjort.
Senare fick jag reda på att han aldrig slutat sexta med andra. Relationen föll in i en on-off-härva, och jag undanhöll för folk att vi var tillsammans. Hans grepp om mig var så hårt. Vi hann vara tillsammans i ytterligare ett år efter att han gjort slut på vår årsdag – detta efter att ha försökt ha sex med mig en sista gång. När det blev slut för gott hade jag fått reda på att han varit otrogen med flera andra, och haft en knullkompis sedan åtminstone ett år tillbaka. Han förnekade allt, fast jag hade det svart på vitt. Samtidigt var min upplevelse speciellt i slutet av vår relation att det enda han någonsin var intresserad av var att ha sex med mig. Han sista ord till mig var att jag nog varit hans livs kärlek.
Mannen jag älskat hade visat sig vara en patologisk lögnare och notoriskt otrogen person med helt andra moraliska värderingar än jag. Summa summarum kan jag medge att jag inte kände honom alls, och den idealiserade bild jag hade av honom sprack allt mer ju längre vårt förhållande fortskred. Svårast har varit att förlåta mig själv för att jag lät honom behandla mig så dåligt. Men en kan bara acceptera sådan kärlek en tror att en förtjänar.
Jag har nu en man som älskar mig som jag förtjänar och verkligen värdesätter relationer. Ibland känns allt det han har att ge svårt att ta emot. Jag är inte van med sådan kärlek.

Sexuella trakasserier i skolor på 1960-talet.

På 1960-talet eller närmare bestämt när vi var 12 och 13 år gamla förekom allvarliga sexuella trakasserier i min klass. Efter rasten och före läraren kom blev två flickor – och alltid de samma två – trakasserade av pojkarna i klassen eller utanför klassrummet mitt bland de andra eleverna. Det var två pojkar som ledde och en hel hop utnyttjade möjligheten att få vara med.

Flickorna drogs ner på golvet och så ”kände” pojkarna på dem. Det var på brösten och inne i byxorna. Övriga flickor och vissa pojkar försökte undvika platsen i klassen, där det här förekom. På den tiden berättade ingen vad som förekom i skolan åt lärarna eller föräldrarna. En person som jobbade som lärare då, har på senare tid blivit tillfrågad om inte lärarna visste om detta. Svaret var nekande. Konstigt, för flickorna skrek när trakasserierna pågick. Ibland när de här flickorna efter rasten kom till klassrummet var de svettiga och röda i ansiktet. Det såg ut som om de gråtit. Vad som då hänt vet jag inte.

Sedan ”me too” började har jag frågat jämnåriga om dylika trakasserier hänt i deras klass. I klassen under och ovan min förekom inte sådant. I grannkommunens skola förekom exakt liknande trakasserier mot bestämda flickor.

Jag minns starkt min första utekväll som 18-åring. Jag har just kommit hem från mitt utbyte och skulle fira hemkomsten med några vänner. Vi går till en klubb som är väldigt populär bland finlandssvenska ungdomar. Dansgolvet är fullpackat och det är svårt att undvika händer som rör ens rumpa eller killar som gnider sina kukar mot en. Tillslut dansar jag mot en vägg för att slippa alla jobbiga killar. Hur som helst gick allt ”bra” och jag och mina vänner beslöt oss att fa hem vid pilkkun. Jag bestämmer mig för att ta morgonbussen ensam hem, även om mina vänner erbjöd mig en sovplats. Kön till bussen är väldigt lång och när jag kommer in sätter jag mig vid sätet ovanför vagnplatserna. Tänkte väl att det är en synlig och trygg plats! Ett killgäng sätter sig runt mig. Jag har hörlurarna på och lyssnar på musik bara för att slippa allt och alla. Dock känner jag plötsligt hur en hand bakom sätet kommer och klämmer mig på bröstet. Jag vänder mig om och ryter till killen att lägga av. Han svarar något men jag ignorerar det och fortsätter lyssna på musik. Några sekunder senare river han mig i håret och frågar om vi ska knulla. Frågan upprepar han flera gånger medan hans killkompisar sitter och gapskrattar. Det värsta är att hela bussen är proppfull men INGEN lägger sig i. Detta pågår halva bussresan och det är inte före killarna hoppar av som det tar slut.

Men nu när jag tänker efter har det inte alls tagit slut. Det finns fortfarande en rädsla att gå hem ensam eller då någon tjejkompis ska hem ensam, tänk om något värre händer dem? Känner även ett stort obehag då jag ska gå förbi ett killgäng.

Jag har två saker på hjärtat angående detta.

1) Läkare och hälsovårdspersonal som gör sig skyldiga till osaklig beröring. Frågor: Ska en gynekolog undersöka brösten på en 30-åring? Ska en gynekolog kalla in ett halvt dussin medikalvaktmästare m.fl. för att se på när han utför inre undersökning? Helgroligt?

2) Värsta trakasserierna jag har blivit vittne till hände för några år sedan i bussen i södra Finland – och jag ingrep inte! Skäms ännu. Två tonårstjejer utsatte en jämnårig pojke för utstuderat, grovt och högljutt prat om hans ev. böjelser och förälskelser och kapacitet. Det pågick länge och han hade inte en chans.

Från jag var 12 fick jag en helt egen slogan av killarna i min hemby ’leto som je våt o kåt’, kan nämnas att jag förlorade min oskuld efter 16. I satans åratal skämdes jag och mådde skit över dethär och hade dödsångest då vi var ute i byn och någon sa något. Jag sa naturligtvis heller aldrig något åt någon. Kanske tio år senare konfronterade jag en av dehär jävlarna och fick till svar att jag hade fått dethär namnet för att de tyckte jag var snygg (jag borde ha glasat denhär killen där o då…yes, jag är rätt aggressiv av mej nuförtiden). Killen är nu sportpratare på radio och minns säkert inte hela grejen. En ung tjej mår skit i flera år för att killar bestämmer sej att hon är attraktiv (en 12-åring!) och således ska ha ett öknamn som denigrerar kvinnlig sexualitet. Låt oss krossa det förbannade patriarkatet och förövrarna! Needless to say var dethär inte det första eller det sista som hände mej. #stillcounting

Jag står och pratar i mobilen på en firmafest lite vid sidan med ryggen vänd mot kollegorna. Plötsligt känner jag hur någon kommer bakom mig och smeker min bak och sedan snärtar till med handen så att det gör väldigt ont.

Jag vänder mig om, men personen är borta. Istället ser jag fem manliga kollegor som tittar på mig och skrattar. Jag vänder mig tillbaka med ryggen mot, för att inte visa hur förnärmad, chockad och kränkt jag är. För att inte visa mina tårar. Sade jag något, Nej. Jag låtsades som ingenting. Borde jag ha sagt och reagerat öppet? Ja.

Det är dags att förbjuda fri alkohol på firmafester.

Därför signerar jag upproret Vimed.