När jag var tolv var vi på picknick på ett naturskyddsområde med två av mina väninnor. På vägen tillbaka skulle vi gå över en bro, och råkade se en man på andra sidan, som bara stod och väntade. Vi blev obekväma av situationen, och försökte först gå över på ena sidan av bron, sedan andra, men mannen följde efter. Då märkte vi att han masturberade rakt framför oss. En av mina kompisar ringde sin pappa, som först reagerade när min kompis sade att den främmande mannen hade framme sitt könsorgan. Vi tre flydde tillbaka in i skogen vi kommit ifrån på naturskyddsområdet, vilket inte var det bästa att göra, men vi var så unga, chockade och rädda. Vi kollade inte om den främmande mannen följt efter. Om han gjort det, lyckades vi skaka honom av oss. Min kompis pappa mötte upp oss på parkeringen för att kolla att vi var okej. Jag och mina väninnor slöt sinsemellan en pakt om att aldrig tala om det som hänt för någon – för att vi skämdes, och inte visste hur vi skulle hantera det som hänt. Det är så fel att det var VI som skämdes, fast vi fallit offer för något så obehagligt.
När jag var 14 år och på skriftskoleläger, var kvällsprogrammet för en kväll att kolla på film. Jag låg på mage på golvet och stödde mig på armarna. Plötsligt kände jag att någonting ströks över min rumpa. Trodde först att det skett i misstag eller att jag inbillade mig, men så kände jag det igen. Jag vågade inte kolla bakåt, men var medveten om att bakom mig satt två av skriftskolans ”hjälpisar”, som de där kallades, en tjej och en kille som var några år äldre än mig, och jag hörde tjejen fnissa. Jag sade inget, utan försökte bara diskret flytta på mig och låtsas att jag inte märkt det.
Tycker det är hemskt att nattklubbar blivit en miljö av social acceptans för sexuella trakasserier. Upprepade gånger har jag blivit tafsad på rumpan när jag dansat i nattklubben. En gång gav jag den äldre mannen som i förbifarten tafsat en hård knuff. Efteråt funderade jag om detta egentligen var okej som lösning – är det rätt att bemöta trakasserier med nån form av våldsamhet? En annan gång, efter föregående incident, fick jag tag i handen på en ung man som tafsat, höll fast hårt och sade till honom: ”Du har ingen rätt att röra i mig”. Han hade mage att försöka skylla ifrån sig, fast jag fått tag i hans hand.
Tiden då jag började studera var en väldigt mörk tid i mitt liv. Mina föräldrars skilsmässa hade varit nasty i flera år innan, de hade i tur och ordning övergett oss barn, och det hela kulminerade nu, vilket ledde till att jag festade hårt för att glömma. Oräkneliga black-outs och flera one-night-stands som jag ångrade djupt efteråt. Jag har efteråt känt att jag svek mig själv i denna tid, och jag sökte desperat efter den kärlek jag inte längre kunde söka hemifrån. Jag kände mig så oändligt ensam.
Sedan fann han mig, mannen som jag försökte älska trots att han gång på gång bedrog mig. Först fick jag fast honom för sexting med andra kvinnor och män på Tinder. Han lovade sluta, och berättade om hur han hade blivit sexuellt utnyttjad som elvaåring av ett äldre syskonpar som bott granne med hans familj då de bodde i England. Jag förlät allt och försökte hjälpa honom på alla sätt jag kunde, bland annat genom att be honom gå till psykolog, vilket han åtminstone påstod sig ha gjort.
Senare fick jag reda på att han aldrig slutat sexta med andra. Relationen föll in i en on-off-härva, och jag undanhöll för folk att vi var tillsammans. Hans grepp om mig var så hårt. Vi hann vara tillsammans i ytterligare ett år efter att han gjort slut på vår årsdag – detta efter att ha försökt ha sex med mig en sista gång. När det blev slut för gott hade jag fått reda på att han varit otrogen med flera andra, och haft en knullkompis sedan åtminstone ett år tillbaka. Han förnekade allt, fast jag hade det svart på vitt. Samtidigt var min upplevelse speciellt i slutet av vår relation att det enda han någonsin var intresserad av var att ha sex med mig. Han sista ord till mig var att jag nog varit hans livs kärlek.
Mannen jag älskat hade visat sig vara en patologisk lögnare och notoriskt otrogen person med helt andra moraliska värderingar än jag. Summa summarum kan jag medge att jag inte kände honom alls, och den idealiserade bild jag hade av honom sprack allt mer ju längre vårt förhållande fortskred. Svårast har varit att förlåta mig själv för att jag lät honom behandla mig så dåligt. Men en kan bara acceptera sådan kärlek en tror att en förtjänar.
Jag har nu en man som älskar mig som jag förtjänar och verkligen värdesätter relationer. Ibland känns allt det han har att ge svårt att ta emot. Jag är inte van med sådan kärlek.