Min första reaktion när metoo-uppropet först dök upp i facebook-flödet var skam. Inte för något jag hade utsatts för, utan för att jag INTE hade det minsta lilla våldtäktsförsök att berätta om. Finns det ett större misslyckande som kvinna än att vara så oattraktiv att inte ens gubbäcklen är intresserade? Av pur fåfänga lade jag ändå upp ett ”Me too”. Bara för att hålla skenet uppe, för att ingen av mina bekanta skulle notera att jag inte hade deltagit och dra sina slutsatser: Nej, vem fan skulle vilja ofreda HENNE?
Men sen började minnena sippra fram, ett efter ett.
Blottaren som ville visa min kompis och mig, ca 7 år gamla, ”en korv” i en trappuppgång. En episod som jag inte ens förstod att bli skrämd av, det var bara konstigt och obegripligt.
En annan kompis’ pappa som skjutsade mig (ca 14) och kompisen nånstans och sträckte handen bakåt mellan framsätena för att klämma på mitt ben.
Fulla killar på våta fester under studietiden som tafsade där de kom åt.
Slippriga kommentarer på stan, lite för närgångna blickar från manliga familjebekanta, grovkorniga sexistiska skämt som man förväntas skratta åt, för man har väl humor?
Alla de gånger jag motvilligt har gått med på sex i ett alldeles för tidigt skede av en ny bekantskap, dels av rädsla för att bli dumpad innan man ens kunde tala om ett förhållande, för vem vet om en man nånsin visar intresse för mig igen, dels för att det är min förbannade skyldighet att aldrig lämna en karl med ett bultande stånd. Om han är kåt är det mitt fel, och jag måste befria honom ur predikamentet.
Och där kom den stora aha-upplevelsen: hur inte bara hela min sexualitet, utan hela min självbild har formats av den manliga blicken. Mitt värde som kvinna och delvis också som människa bestäms av hur attraktiv jag är i mäns ögon, eller rättare sagt inte är. Jag försöker låta bli att låtsas om att jag alls har en sexualitet och sensuella lustar, för som fet och ful kvinna har jag ingen automatisk rätt till ett sexliv. Men nu skäms jag inte bara över att jag är oattraktiv, utan också över att jag skäms, för nånstans fattar jag ju att det behöver jag inte göra. Kanske den här nya skammen trots allt är snäppet sundare än den gamla och ett steg i rätt riktning. Hur som helst är jag inte ännu redo att tala ut under eget namn. Men jag ville ändå peka på den roll männen (hittills) har haft i att forma flickors och kvinnors självbild, för jag tror trots allt inte att jag är alldeles ensam om det här.