Jag är ledsen, rädd och får en sån extrem ångest över att läsa alla inlägg som ni skriver i den här gruppen. Ni som delar med er är så otroligt starka!
Själv har jag aldrig berättat för någon om en del av följande händelser och känner inte att jag ännu är tillräckligt stark för att dela med mig av dem helt öppet. Därför deltar jag gärna anonymt, för jag känner att jag ändå vill vara med och ge ett enormt mittfinger till alla de män som behandlat oss kvinnor fel.
Ett mittfinger till de olika männen som vid olika tillfällen flåsat mig i nacken och mot min vilja försökt stoppa ner handen i mina byxor när vi legat i en säng, efter en fest, med andra sovande människor närvarande. Till dessa män som tolkade min skräckfyllda tystnad och min förstelnade kropp som ett ja och fortsatte klämma på min kropp tills de på ett vis eller annat blev avbrutna eller tröttnade.
Till pojkvännen som var totalt beroende av sex men hade prestationsproblem. Detta ledde till flera timmar av sex i streck, mot min vilja, medan han sa att det var mitt fel att han inte kunde komma. Jag grät i tystnad och gömde ansiktet i dynan.
Till den några år äldre familjebekante som jag litade på och som gned sitt skrev mot min rumpa trots att jag upprepade gånger sade nej, i baren där vi träffades. Och ett mittfinger till hans kompis som tog tag i min hand och placerade den på denne familjebekantes skrev och höll den kvar där mot min vilja.
Ett till mittfinger till mannen som närmade sig mig mitt på ljusa dagen på en busshållplats och berättade hur vacker jag var och föreslog att vi skulle byta nummer, träffas på veckoslutet och ha sex. Till denne man som tog illa upp när jag tackade nej till hans erbjudanden och kom allt närmare och skrek att han vet var jag bor, att vi är grannar och han brukar titta på mig genom fönstret när jag går förbi. Han steg sedan på samma buss som jag och hånlog medan han klädde av mig med blicken.
Till alla de män som förminskat mig, kallat mig “lilla gumman” eller “prinsessan” för att få mig att förstå hur obetydlig min åsikt är för dem.
Ett mittfinger till alla de män som jag vet att finns där ute, som jag vet att gör hemska saker. Det är de männen som gör mig livrädd för den dagen jag kanske själv får barn, och att det barnet ska vara av kvinnligt kön och tvingas leva i denna mansdominerade, orättvisa värld. Och för att hon, precis som jag, ska måsta känna skam över händelser som inte är hennes fel. Men nu kanske vi kan ändra på det.