Hur många gånger är det inte som man gick hem genom studiestadens gator och var livrädd för vad som kunde hända? Hur många samtal ringdes inte åt kompisen som jobbade på krog på vägen hem, för att få en liten känsla av trygghet? Hur många gånger är det inte som någon försökt övertala en till att gå längre än vad man själv vill?
En vinternatt när jag är på väg hem på tomma gator stannar en bil bredvid mig. En röd bil, var det sitter en man med solglasögon. Den bilen som jag just blivit varnad för, att typen i bilen försöker dra in en och våldta en. Som tur blev jag inte paralyserad utan springer in på en gård och gömmer mig bakom en bil. Känslan, av att sitta där i mörkret och inte veta vad som händer, lyssna om han kommer efter och det enda man känner är hur hjärtat bultar. Jag kom hem tryggt ändå och följande dag ringde jag polisen och tipsade dem om mannen.
En annan kväll är jag på krogen på en eller två med några tjejkompisar. Fram kommer en studiekompis, riktigt trevlig som nykter, som full not so much. Han börjar ta på mig, försöker sticka in sina händer under tröjan, under byxorna, överallt. Jag ber honom gå bort, tar bort hans händer, skuffar bort honom. Han ger upp, går iväg och kommer tillbaka. Så börjar vi om. Tjejerna jag är där med gör inget annat än att se obekväma ut. Efteråt, när tjejerna går hem, byter jag bord för jag ser att det finns andra bekanta där. Där möts jag av frågan av en tjej vad fan jag håller på med, hur kan jag låta killen ta på mig sådär när jag dejtar en annan? Jag säger som det är att jag försökt få bort honom och det enda svar jag får är att ”jamen han är ju sån!”. Det jag borde ha tänkt på var alltså killen jag dejtade, vad tafsaren gjorde med mig var inte så viktigt.