Dag: 11 september 2018

Jag var 15 år. Jag var på hemmafest hos min kompis. Två killar hade visat några korttrick under kvällen, och nu säger de att de ska visa mig fler om jag följer med till ett sovrum. Jag är lite full, och antagligen p.g.a. detta förstår jag inte att ana oråd. Så fort sovrumsdörren stängs tar de tag i mig, drar ner mina byxor och börjar ta på mig på ett sätt jag absolut inte var beredd på. Jag stretar emot, men eftersom att de är två har jag ingen chans att ta mig loss. De håller fast mig i sängen och tar min oskuld. Det gör så ont, och jag gråter. Det hindrar dem inte. Efter att de är färdiga med min kropp släpper de mig och jag lyckas ta mig ut ur rummet och in på toaletten. Jag blöder och det gör fruktansvärt ont, både fysiskt och psykiskt. Jag förstår knappt vad jag just varit med om.

Jag berättade det inte för någon, men killarna var stolta för vad de gjort, de berättade åt andra och det spred sig i den lilla byn jag bodde i. Andra killar skickade till mig och frågade om de också skulle få ha sex med mig. Det kändes som om alla visste. Min skam och mitt självhat var obeskrivligt. Den ena killen gick i min klass, och jag måste se hans ansikte varje dag i en hel termin till innan vi gick ut högstadiet.

Detta har satt djupa spår. En social fobi som begränsar mig ännu idag. En osäkerhet då det kommer till sex, jag har väldigt svårt att känna mig 100% bekväm under sexet, även fast det är med min parter.

Jag vet inte hur många gånger jag har beskyllt mig själv för att ha druckit, för att jag inte fattat vad de velat, för att jag kanske var för lättklädd o.s.v. Jag har gått och burit på en skam i så många år.

Idag förstår jag att detta inte var mitt fel. Idag ser jag att felet inte sitter i mig, felet sitter i samhället, samhället som får så många otroligt hemska berättelser att formas. Det krossar mitt hjärta att läsa mina medsystrars historier, och det krossar mitt hjärta att även jag har en att dela med mig av. Vi behöver en ändring, vi kräver en ändring.

Jag kan inte vara tyst längre. Det går inte.

Varför? Varför lyssnar jag inte på mig själv? Varför har jag inte lyssnat på mig själv, på min kropp, på vad jag själv vill göra? Varför låter jag andra styra mitt liv genom passivt medgivande? Varför gör jag det som förväntas av mig? Bra utbildning, bra jobb, förmögen partner, lyxigt liv, vältränad kropp. Jag vill inte mer. Jag vill inte vara en produkt av patriarkatet. Jag vill kunna välja själv. Jag vill kunna lyssna på min inre röst. Vad vill jag?

Lika bra att börja från början. Med det som har varit tungt. Lika bra att få det gjort. Utsatt för en gammal gubbe när jag bara var barnet. Jag vet inte hur gammal men jag var inte i skolåldern. Han hade vitt skägg och var skrynklig. Han fick känna på mig, i mig och jag fick godis. Han kände på min syster. Det var det värsta. Att se hur han tvingade min syster sitta i hans famn medan han kände i/på henne. Det är mitt värsta minne. Det han utsatte mig för var inte lika farligt, men det han gjorde mot henne. Utan att jag gjorde något. Det måste jag ännu förlåta mig för. Jag tog upp det med henne som vuxen. Hon avfärdade det med att säga att det inte är någon idé att bry sig om det. För mig är det det. Jag måste bearbeta och förlåta mig själv.

Han som tafsade mig på låret. Han som vilade min hand på mitt lår. Han som pratade om mina bröst. Han som frågade bh-storleken. Han som tog min kompis oskuld i buskarna när hon var onykter. Han som våldtog min vän. Han som tafsade på mina bröst när han skulle fixa min frisyr. Pojkvännen som visade upp min rumpa för sina vänner. Pojkvännen som jag gick med på att ha analsex med efter att jag i min ilska dansade med en annan kille. Straffsex. Alla som jag inte vågat säga nej till. Alla gånger jag haft sex utan att vilja. Gråtandes i badrummet efteråt utan att förstå varför. Senast för en vecka sedan. Efter 10 år i förhållandet, insåg jag att det fanns en orsak att sexet alltid är bakifrån. Det finns ju ingen kärlek i sexet, då vill man inte se på varandra.

För att jag skäms för min kropp. För att jag skäms när jag har sex. Så lamporna måste vara släckta eller jag måste ha täcket på mig. Jag skäms för att jag rör vid mig själv under sexakten. Jag skäms.

Den gången min bror förklarade högt och ljudligt för sina killkompisar att alla tjejer tar i rumpan – på ett mycket nedlåtande sätt. Jag stod alldeles bredvid. Jag blev ignorerad, för jag var ju inte en tjej bara syrran.

Alla gånger jag fått höra att jag är äcklig när jag har mens.

För alla gånger jag sålt min kropp som redskap för att få kärlek. För de gångerna jag försökt sälja min kropp för kärlek, men misslyckats. Förlåt till de män som jag kysst mot deras vilja, i hopp om att sälja sex mot kärlek. Tack för att ni sa ifrån, så att ni aldrig hade sex mot er vilja.

För alla dessa tusen gånger tänker jag säga ifrån nu. Nu får det vara nog. Från och med idag tänker jag aldrig sluta lyssna på mig själv.

Jag tänker aldrig sluta lyssna på min kropp. Aldrig. Den är min. Min att älska.

Visst har jag varit med om män som tafsat, män som följt efter mig på gatan, män som kommit med sexuella anspelningar på jobbplatsen, men aldrig våldtäkt. Jag minns dock när jag var på resa som 16-åring, drack tequila för första gången i mitt liv, två shottar, jag steg upp från barstolen och benen vek sig. Samma kväll gick vi till en klubb, det var hett, jag pratade med lite löst folk och gick ut med en kille från gänget jag pratade med för att få frisk luft. Jag hade inget som helst intresse för honom, jag var bara glad och på gott humör, tyckte att det var roligt att prata. Han tyckte att vi skulle gå lite längre bort från klubben och vi gick en bit bort. Sen började han bete sig konstigt. Han vill att vi skulle gå till ett avsides mörkt ställe, jag sade nej. Han föreslog ett annat ställe som också var mörkt och avsides, jag sade nej. Han tog tag i min arm och försökte leda mig. Jag tyckte att han tog i min arm för hårt, jag gick ingenstans. Jag sade att jag ville gå tillbaka till klubben. Han förklarade att det var omöjligt. Han började dra någon historia om att polisen var på väg och jag skulle bli arresterad om jag var där som turist utan pass. Det lät idiotiskt och jag sade det. Han bara fortsatte att om och om igen försöka förklara för mig att det var otänkbart att gå tillbaka dit och att jag måste följa med honom för han kunde skydda mig. Till sist gick jag tillbaka till klubben, han följde med. Då vi kom in i klubben såg jag min storasyster. Killen gick rakt fram till henne och sade att jag just hade försökt köpa droger av honom. Jag tyckte att det var bisarrt, jag rökte inte ens och hade inget intresse av droger. Jag skakade på axlarna, glömde det och festade glatt vidare. Först några år senare kom jag att tänka på händelsen och började tänka igenom vad som eventuellt kunde ha hänt. Jag vet aldrig vad han hade gjort om jag följt med honom bort till något mörkt hörn långt bort från folkmassan. Men jag har en känsla av att det kanske inte hade slutat så bra. Just då var jag för naiv för att känna mig orolig, jag tyckte mest att han var väldigt konstig bara. Men jag tor att jag hade tur.

När jag var barn och tonåring fanns det blottare ibland och det var äckligt. Det obehagligaste var när samma kille som tog emot ytterkläderna i garderoben på dansskolan plötsligt stod spritt naken i kulisserna på scenen så att jag såg honom.

Två gånger har okända killar hoppat på mig och försökt tilltvinga sig sex, en gång i tonåren i min hemtrappa, en gång under studietiden ute i en park. Bägge gångerna avbröts det av att andra människor dök upp. Första gången blev jag hemskt skrämd, andra gången var det mest fånigt, vi var jämnstarka och ingendera kom någon vart.

Det värsta jag var med om var ett övergrepp som skedde utan att gärningskvinnan var närvarande. En av mina lärare i de tidiga tonåren lånade mig Maria Wines bok ”Man har skjutit ett lejon” – hennes initiativ alltså. I boken förgriper sig två lärarinnor sexuellt på en flicka som är deras elev. Jag förstod inte riktigt vad allt betydde men kände en fruktansvärd skam och när läraren inte kom tillbaka nästa år och hade begått självmord var jag lättad.

Småningom fick jag en förståelse för vad som hänt och kunde tala om det. När mina klasskamrater nu på äldre dagar har börjat träffas igen berättade jag också för dem en gång. De reagerade på olika sätt. En ville tro att jag misstolkat det hela, medan andra blev stumma. Men tillräckligt många tog emot vad jag sade och visade sina känslor.

Att inte bli trodd eller att ens upplevelse förnekas tror jag kan vara ännu värre än själva händelsen. Den rädslan är säkert också en orsak till att inte våga berätta.

I slutet av tonåren blev jag feminist och började anse att ”det personliga är politiskt”. Ett annat slagord var ”skammen förbi”. När en av mina studiekamrater på 70-talet undrande berättade att vår vikarierande professor föreslagit att hon skulle ta sin tent muntligt med honom på en krog kunde jag upplysa henne om att hon säkert skulle bli godkänd t.o.m. utan frågor om hon gick med på hans egentliga avsikter. Han brukade nämligen gå runt seminariebordet och luta sig över en bakifrån, och vid det laget kunde jag lägga skammen där den hörde hemma.

Under metoo -kampanjen började jag fundera på om det vore skäl att outa de manliga kulturprofiler i Svenskfinland som jag i vuxen ålder hört, sett eller upplevt sextrakassera, men är glad att jag slipper ta ställning till det här under vimed. Hittills har jag outat dem muntligt till vänner, men inte i offentligheten. – Han trycker skrevet mot en när han dansar, bara så du vet om han bjuder upp. Typ.

Jag var 13 år gammal. Gatorna i centrum var även känd som ”gaturally”. Mina kompisar och jag var mycket på stan den tiden och det var inte ovanligt då, att man for ut och körde med okända människor. Något man aldrig skulle göra i dagsläget. Vi satt på en trappa och en Volvo farmar stannar och några pojkar frågar om vi vill sitta på och vi hoppar in i bilen. Jag och en kille börjar pratas vid och inget mer. Några dagar senare far jag iväg och hyr film och han står mitt i allt där utanför och väntar på mig. Av någon konstig anledning. Vi bodde tydligen på samma gata så kanske han hade sett mig och följt efter mig. Han följde mig hem och gav sin telefon nummer på en liten lapp åt mig. En kväll for jag och min kompis till hans. Han skulle ha födelsedagsfest. Det var då jag fick se själv hur han sniffar lim och dricker hembränt. Vi beslöt oss för att fara därifrån.

Men ändå var jag där dagen efter. Han började ta på mig. Klä av mig. Jag ville inte. Jag sa flera gånger att han skulle sluta. Men han gjorde inte det. Jag grät och började själv försöka få bort honom men han var starkare och började suga sig fast i min hals så den var helt blodröd och blå. Han lade kondomen på och jag kände stor panik inom mig. Jag var oskuld. Det var inte såhär jag ville förlora den. Jag kunde inget göra. Jag låg där och grät tills han var färdig. Han lade den använda kondomen i ett av hans födelsekortskuvert och sa att jag skulle gå nu och ta kuvertet med mig och slänga det på vägen. Jag kunde knappt gå. Jag var så sjuk mellan benen. Jag tog kuvertet med mig och brast ihop när jag gick därifrån. Slängde det. Vågade inte prata om det med någon. Jag anmälde aldrig. Han gjorde så jag fick anorexi därefter och jag vägde 37 kg.

Han gjorde att jag inte kunde lita på män.

Även idag kämpar jag med att kunna lita på min sambo.

Jag har gått i terapi för dethär och ska snart gå på mitt första möte inom Sorgebearbetning. Han gjorde så att jag inte kunde amma min son som är född -10 För att det kändes som att min son kom för nära mig på alla sätt och vis. Jag fick förlossningsdepression. Han har tagit så mycket av mig. En stor del av mig. Och jag kämpar ännu idag. 15 år senare med att försöka förstå fast det inte finns något att förstå. Jag har slutat klandra mig själv. Skuldlägga mig själv. Jag försöker bli hel igen. Men vägen dit är lång och svår. Den dagen han tvingade sig på mig, tog han en del av mig som jag aldrig kommer att få tillbaks. Aldrig.

Jag gick i lågstadiet på åk 3-4 och vi hade haft gymnastik. Det fanns inte så många duschar så bara några kunde duscha samtidigt. Av någon anledning var det plötsligt bara jag och en annan tjej kvar i duschrummet och alla andra tjejer lämnade omklädningsrummet och lämnade dörren öppen. En släkting (pojke, på klass 5-6) till en av de tjejerna kom förbi samtidigt och vi hörde att de ropade något till varandra och plötsligt kikar han in i duschrummet på oss som stod halvnakna och nakna. Han log och gick sen. Jag minns inte att vi någonsin gick igenom respekt och dylika situationer sedan i 5an när vi hade sexualkunskap och lärde oss om mens och såna saker. Men det är länge sen nu och förhoppningsvis händer inte sånt här i lågstadiet nu. I högstadiet var vi tjejer mer medvetna och lämnade aldrig någon ensam i duschrummet så att dörren blev olåst.

När jag senare bodde i studentlägenhet blev jag kontaktad en kväll av en okänd man via sms. Han visste var jag bodde och han ville prata sa han. Han ringde och jag svarade. Jag var supernervös och hörde mig själv svara ja när han frågade om han fick komma över. Jag hade inte kontroll. Det kan hända så när man är i en hotsituation har min terapeut sagt senare. Jag blev så chockad när jag öppnade när jag såg att det var en helt okänd man. Vi pratade och sen frågar han om han får masturbera i min lägenhet. Jag blev ännu mer chockad och rädd och sa nej. Det blev tyst, sen pratade vi lite till och jag funderade samtidigt hur jag kunde försvara mig om han blev närgången. Han sa att han förstod att det verkade galet för mig, men det var inte det för honom. Han frågade igen och jag sa nej och han gick. Efteråt bröt jag ihop, jag trodde han spionerade på mig och jag trodde att alla killar, unga män var såna. Att jag hade överreagerat, men min familj, chefen för bostäderna och polisen fick mig på andra tankar när jag kontaktade dem. Den här killen hade någon diagnos så när jag fick veta det senare av polisen så släppte nästan all min rädsla. Jag kände mig inte längre som ett offer. Otryggheten med ovetskapen var värst. Men det var ändå tydligt att mannen inte brydde sig om mig. Jag har gått vidare och gått i terapi en tid efter några år efter händelsen.

Jag har också varit med om en tjänsteman som tittade nedanför mina ögon när vi pratade. Jag tänkte först att han såg på min mun. Kanske han hade dålig hörsel. Några andra kvinnor sa sedan att de känt obehag för mannen då han tittat nedanför deras hals när de pratade. Sådana män vill man inte vara i samma rum med som kvinna, och inte med stängd dörr.

I början var det bara spännande och roligt att ha sex med honom, tills vi hade flyttat ihop och jag började märka att inget jag gör räcker åt honom, hela tiden äckligare och obehagligare saker skulle göras, och ofta. Saker som tog fysiskt sjukt samt saker som kändes äckligt och fel. Om jag inte ville göra det hotade han att han lämnar mig osv. Det kom också fram att han tog bilder då jag sovit naken, filmade i smyg under analsex som jag inte ville ha, osv. Sen blev han frustrerad när jag inte fick orgasm av hans äckliga lekar. Till slut lämnade jag honom då det kom fram att han har varit länge otrogen med en flicka som han brukade ta till oss då jag var på jobb eller borta (då jag trodde de var bara vänner, som han övertygade mig om). Efter breakupen kontaktade jag hans ex-flickvänn som jag inte kände från förut och fick höra hennes liknande upplevelser, är så glad över det stödet för det hjälpte mig att hantera mina trauman!

Det här är en av flera skitsaker jag har varit med om, men kändes att jag är nu bekväm att dela med mig detta, när jag såg att hans tidigare ex-flickvän hade också delat med sig. Nu är jag lycklig att jag äntligen får vara i ett tryggt förhållande där vi respekterar varandra! Det är så fint att ni vill dela med er det ni har varit igenom!

Kom ihåg att ALDRIG skämmas!

Den erfarenhet jag känner är mest relevant här är att jag blev mycket tafsad på i lågstadiet av några pojkar i min klass. Det som gör mig argast är tanken på att ingen vuxen ingrep (vad jag vet eller minns) trots att jag har svårt att tro att ingen av lärarna inte skulle ha märkt något. Vi var ju barn och de vuxna borde ha tagit i saken och sagt ifrån, förklarat, visat exempel. Direkt, vid minsta misstanke. Jag hoppas lärare och skolpersonal idag är mera vaksamma och hellre tar upp saken för säkerhets skull än att de låter bli. Ungar kan inte alltid själva fatta hur man gör.

Har så många gånger blivit utsatt för äckel och slisk så kan omöjligen berätta om alla. Dessutom får man som vacker kvinna höra att man måste kunna ta lite negativa saker för att folk attraheras av snygga människor. Jag bara vad fan? Får jag inte själv bestämma att det inte är ok om en person i motsatt kön kommer och föreslår motbjudande saker? Skall det vara okej att någon tafsar på en på dansgolvet på clubben bara för att man är fin? Men då är inte kvinnor särskillt snälla heller. Läs vidare;

Lilla jag går i sjunde klass. Mina föräldrar hade skilt sig för länge sen och jag spenderade veckosluten hos min far och in i veckorna hos mamma. Detta innebar det att jag oftast missade de aktiviteter som hände på veckosluten. En tjej tyckte ju då att jag inte åkte till min pappa utan jag for till den orten och typ sålde sex. Hon fick med många som höll med om att jo det måste nog vara så, tillslut började pojkarna i äldre klasser fråga en massa underliga frågor och komma med elaka förslag, sade alltid emot och kom med en halvsnäsig kommentar som att jag skulle bry mig, men det skärde alltid i hjärtat då någon kom och föreslog något.

Som 14 år hände ändå det värsta. Då var jag förtjust i en kille. Jag var hos en kamrat och skulle sova över och killens storebror ringer och undrar om vi ville komma ut och åka en stund och jag skulle få träffa killen jag var förtjust i. Lite tveksamt gick vi med på det för min kamrat ville dricka och jag ville träffa killen. 3 killar dök upp i en bil. Jag hade en klump i magen men min kompis övertygade om att det nog skulle gå bra. Dessa typer var ändå alla över 20 så vad skulle dom kunna vilja av 2 stycken 14 åringar. Åkte runt lite med killarna och min kamrat svepte i sig en efter en och blev allt mer full. Själv var jag inte brydd i att dricka ville bara att det skulle vara en lugn kväll och träffa killen. Storebrodern hade tydligen fått upp ögonen för mig och efter en massa påpressning så gick jag med på en kyss i baksätet med honom. Vid denna stund hade vi kommit ca 40 km hemmifrån, de två andra gossarna gick in med min kamrat för att få i henne kaffe och brodern insisterar på att vi stannar kvar i bilen. Han grovhånglar upp mig och småtafsar på mig utanpå kläderna. Kamraten och de 2 andra kommer tillbaka och jag säger att nu vill vi hem, min kamrat höll med att vi skulle åka hemmåt men att vi inte hade så brottom. Well… Typ 130 km hemifrån kommer vi till en av dessa typers hus. Kamraten var såpass full så hon höll på slockna och ville bara in och sova, försökte att jag skulle fått sova med henne men nej, hon fick tack o lov sova själv och förblev orörd den kvällen. Jag däremot. Blev intvingad i ett rum med brodern och han låste dörren. Jag minns inte mycket efter det. Jag försökte säga emot så många gånger men han sade bara att jag vet att du vill detta, sluta vara löjlig osv. Enda jag var tacksam över i de nsituationen var att det var jag och inte min kamrat, samt att han använde ändå kondom. Jag minns att då han var färdig somnade han typ på mig och varje gång jag rörde på mig så vaknade han och började om från början. På morgonen då de andra vaknade så var brodern som att inget hänt och de två andra stod bara där och småskrattade. Jag slapp äntligen på wc och kände mig så äcklad men jag bestämde mig för att jag skulle vara stark och inte visa något. Min kamrat vet inte änn idag vad som hände den kvällen. Var rädd för att bli bedömd. Killarna körde hem oss och det var det.

Levde som 18-19-åring i ett sambo-förhållande med en lite äldre man. Många hade sagt att jag skulle lämna honom, men jag vågade helt enkelt inte. Utåt såg det ganska bra ut, men innanför stängda dörrar var det genomruttet. Värsta var ju att jag trodde på honom, att allt var mitt fel.

Jag diskade ju i fel ordning så han hade rätt att ge en örfil, jag rörde maletköttsåsen åt fel håll så han hade rätt att ge mig några sparkar osv osv. Detta pågick i ca 1,5år! Han hotade att ta livet av alla som stod mig nära och sedan mig om jag lämnade honom, så jag vågade inte sticka iväg. Efter att han misshandlat mig ordentligt (för att jag inte hade telefon på laddning när han ansåg den behövde laddas) så jag hamnade till sjukhus, fick jag hjälp och kraft att flytta. Jag polisanmälde och det blev rättegång, han fick böter. Det har gett mej ärr för livet, både synliga o icke synliga. Har svårt ännu med relationer och speciellt att våga lita på någon. Idag lever jag med en underbar man, som stöder mej fullt och försöker förstå. Men osäkerheten och känslan att vara misslyckad finns kvar.