Jag gick i lågstadiet på åk 3-4 och vi hade haft gymnastik. Det fanns inte så många duschar så bara några kunde duscha samtidigt. Av någon anledning var det plötsligt bara jag och en annan tjej kvar i duschrummet och alla andra tjejer lämnade omklädningsrummet och lämnade dörren öppen. En släkting (pojke, på klass 5-6) till en av de tjejerna kom förbi samtidigt och vi hörde att de ropade något till varandra och plötsligt kikar han in i duschrummet på oss som stod halvnakna och nakna. Han log och gick sen. Jag minns inte att vi någonsin gick igenom respekt och dylika situationer sedan i 5an när vi hade sexualkunskap och lärde oss om mens och såna saker. Men det är länge sen nu och förhoppningsvis händer inte sånt här i lågstadiet nu. I högstadiet var vi tjejer mer medvetna och lämnade aldrig någon ensam i duschrummet så att dörren blev olåst.
När jag senare bodde i studentlägenhet blev jag kontaktad en kväll av en okänd man via sms. Han visste var jag bodde och han ville prata sa han. Han ringde och jag svarade. Jag var supernervös och hörde mig själv svara ja när han frågade om han fick komma över. Jag hade inte kontroll. Det kan hända så när man är i en hotsituation har min terapeut sagt senare. Jag blev så chockad när jag öppnade när jag såg att det var en helt okänd man. Vi pratade och sen frågar han om han får masturbera i min lägenhet. Jag blev ännu mer chockad och rädd och sa nej. Det blev tyst, sen pratade vi lite till och jag funderade samtidigt hur jag kunde försvara mig om han blev närgången. Han sa att han förstod att det verkade galet för mig, men det var inte det för honom. Han frågade igen och jag sa nej och han gick. Efteråt bröt jag ihop, jag trodde han spionerade på mig och jag trodde att alla killar, unga män var såna. Att jag hade överreagerat, men min familj, chefen för bostäderna och polisen fick mig på andra tankar när jag kontaktade dem. Den här killen hade någon diagnos så när jag fick veta det senare av polisen så släppte nästan all min rädsla. Jag kände mig inte längre som ett offer. Otryggheten med ovetskapen var värst. Men det var ändå tydligt att mannen inte brydde sig om mig. Jag har gått vidare och gått i terapi en tid efter några år efter händelsen.
Jag har också varit med om en tjänsteman som tittade nedanför mina ögon när vi pratade. Jag tänkte först att han såg på min mun. Kanske han hade dålig hörsel. Några andra kvinnor sa sedan att de känt obehag för mannen då han tittat nedanför deras hals när de pratade. Sådana män vill man inte vara i samma rum med som kvinna, och inte med stängd dörr.