Vittnesmål nummer 790

Sommaren 2006. Jag träffade en man i baren. Vi bytte telefonnummer och jag tyckte han verkade trevlig. Tänkte att vi kunde gå på kaffe någon dag. Vi fortsatte prata och han frågade om jag ville ha en till drink när mitt glas var tomt. Jag tackade ja.

Efter att jag druckit lite av den nya drinken märker jag att jag börjar må konstigt. Jag går till toaletten, men blir så yr att jag knappt kan stå, tänker att jag snabbt måste komma hem. Vet inte vad som pågår i min kropp, har aldrig upplevt något liknande. Jag är 27 år gammal. Jag stapplar ner till garderoben för att hämta min jacka och ta en taxi hem. I garderobkön ringer min telefon, det är mannen från baren. Han frågar var jag är. Jag berättar att jag står  vid garderoben, att jag mår konstigt och måste hem.

– Vi får höras i morgon.

Säger jag.  Han verkar upprörd och säger:

-Nej, vänta där. Gå ingenstans, jag kommer dit.

Jag minns att han kommer ner till garderoben och jag säger att jag måste ta en taxi hem. Sedan minns jag inte mer.

Jag vaknar hemma hos honom, på hans soffa, av att han har samlag med mig.  Jag sparkar bort honom, skriker, gråter, är arg, anklagar honom för  våldtäkt. Han blir arg och nekar att han våldtagit mig. Han tar min telefon och raderar sitt nummer från den, samt raderar sitt nummer från samtalsloggen.  Han säger

– Det märks att du är äldre.

Efter bråket går jag hem chockad, pratar inte med någon om det som hänt.

Någon vecka senare när jag samlat mig vill jag gå till polisen. Jag kan se löpsedlarna framför mig och vågar inte. Den här mannen är en offentlig person som när detta skedde var en ung känd krögare, på väg upp i sin karriär. Skulle en anmälan skada mig mer, tänker jag. Jag hade inte heller kraft att gå igenom processen. Jag vågade helt enkelt inte anmäla och ångrade att jag inte uppsökt en läkare genast samma natt jag lämnade hans hem, nu var det för sent att bevisa att jag blivit drogad eller våldtagen. Men just den morgonen efter att det skett var jag väldigt förvirrad och rädd. Det är först flera år senare jag vågat prata om det som hände. Och mannen vet att jag vet vad han gjort. Det var en planerad våldtäkt av en sjuk man. ”Det märks att du är äldre” ser jag som en kommentar som tyder på att det inte var första gången han våldtog någon. Men jag var kanske den första som sade det till honom.