När jag var i dagisåldern flyttade min familj runt en hel del, så när jag var 5 år hamnade jag på ett nytt dagis på en ny ort där jag inte kände någon. Jag var en blygt och försiktigt barn som hade svårt att ta kontakt med andra, så jag brukade mest bara sitta för mig själv. Dagispersonalen verkade tycka att detta var problematiskt, och en dag var det en av dem som uppmuntrade (läs: tvingade) mig att leka med två pojkar. Jag tyckte inte om dessa pojkar, för de var av den stökiga sorten, men jag var en ”duktig flicka” och gjorde som jag blev tillsagd.
Av någon orsak var vi tre i ”kapprummet” där man hängde upp ytterkläderna och inte i salen med de andra barnen. Vi var alltså helt ensamma. Då frågade plötsligt den ena pojken: ”Får vi titta på din ’pimppi’?”. Jag brukade inte själv använda det ordet och hela frågan var så absurd att jag först inte förstod vad han menade. När han upprepade sig gick det upp ett ljus och jag blev förskräckt. Eftersom jag var så liten, visste jag ingenting om sexuella handlingar, men jag kände att det var något mycket fel med situationen och det kändes obehagligt att ens bli tillfrågad en sådan sak. Pojken godkände inte mitt vägrande, så han försökte slita av mig byxorna medan hans kompis höll i mig. Som tur var, resulterade detta i en hel del oljud, eftersom vi praktiskt taget brottades. Därför märkte några av de andra barnen och de kom för att se vad det var som hände. Jag minns att pojken som höll i mig vid något skede lade armen runt min hals, så jag klippte efter andan, och ett av barnen som såg på sade förskräckt: ”Han stryper henne!”.
Det tog inte länge innan dagispersonalen också märkte att något var på gång, så det slutade innan pojkarna fick som de ville. När personalen skulle reda ut ”varför vi bråkade”, reagerade jag som vilket offer för sexuellt våld som helst. Trots att de rakt frågade mig vad det var som hade hänt, kunde jag inte svara. Jag stod och rodnade och kunde inte få fram ett ord, för det som pojkarna hade velat var något tabu. Själva tanken att prata om könsdelar med en vuxen som inte var min förälder var helt otänktbar och JAG SKÄMDES, som om jag hade gjort något fel bara för att jag var i den situationen. Eftersom varken jag eller pojkarna berättade vad det hade handlat om och de andra barnet inget visste, blev det inga konsekvenser.
Vi flyttade igen till en ny ort inom ett år efter händelsen och jag minns inte vad någondera av pojkarna hette. Därför har jag ingen aning om jag har träffat dem senare i livet eller vad det blev av dem. Jag minns dock hela händelseförloppet i detalj, hur rummet såg ut och till och med vilka kläder jag hade på mig. Det tyder på att händelsen på något sätt gjorde intryck på mig, men jag kan inte säga om det påverkade mig som person eller min världsbild. Möjligtvis blev jag ännu mer misstänksam mot andra än jag var förut.
Jag tycker det är intressant på ett skrämmande sätt hur mycket detta som inträffade mellan femåringar liknar det som många är med om i äldre ålder. Offret vill inte gå med på ett obehagligt förslag, förövaren skiter blankt i offrets åsikt och offret känner sedan skam och vill därför inte berätta. Jag har också funderat på vad pojken själv kan ha varit med om för att som barn ha sådana idéer…