Dag: 18 september 2018

Det här hände när jag var i 19-20 års åldern. Det hade tagit slut med min pojkvän för en tid sedan. Jag hade ännu kvar lite känslor för honom, men hade också en crush på en halvbekant tjej. Den här kvällen/natten råkade den här tjejen vara på samma krog som jag och jag skulle helst lämnat där när mitt ex hörde av sig och ville träffas. Trots att vi gjort slut ville jag ändå gärna fortsätta ha kontakt med honom, för han var en väldigt fin person och jag tyckte om att umgås med honom, så jag gick ändå med på att träffas en stund. Vi gick några kvarter från krogen och satte oss för att prata. Efter en stund började han försöka kyssa mig trots att jag upprepade gånger sa att jag inte ville och försiktigt knuffade undan honom. Efter några fler försök orkade jag inte protestera längre utan kysste honom tillbaka. Han frågade om vi skulle ha sex, jag sa nej, han frågade igen flera gånger, och till slut gick jag med på det för att jag inte orkade säga nej. Vi hade sex mot en husvägg och jag bara önskade att det skulle ta slut så fort som möjligt, jag var också nervös att någon skulle komma och se oss, eftersom stället inte alls var undanskymt utan väldigt öppet. Jag tror inte att det gick för honom, men av någon orsak jag inte minns slutade vi, kanske jag stoppade det, kanske var det något annat. Han tog av sig kondomen, men frågade en stund senare om vi inte kunde fortsätta, den här gången analt eftersom han inte hade några fler kondomer, för han var ännu kåt. Jag hade aldrig haft analsex och den här gången sa jag nej på skarpen och började gå därifrån. Han frågade vart jag skulle och jag svarade att jag skulle se om jag hittar tjejen. Han blev arg, slog till mig i huvudet och ropade saker efter mig när jag gråtande gick därifrån.

När jag en tid senare konfronterade honom med det här var hans svar: ”om du berättar kommer jag att säga att du ljuger”.

Det värsta är att jag fortfarande tänker på honom som en fin och snäll kille. Han var min första riktiga kärlek och jag har i många år kämpat för att förstå hur den här händelsen kan passa ihop med minnet av honom från när vi var ett par.

Jag gick på en fest med vänner, tjejer och killar. Jag var utomlands som aupair och jag var knappt 19 år fyllda. Jag drack sprit och blev full. Så pass full att mina kompisar fick bära hem mig för att benen inte bar och jag hade ingen aning hur man gick. Jag vaknar till mitt i natten av att någon sticker sin penis i mig. I en sekund är jag helt medveten om vad som händer men inser det brutala i situationen och bara låter det bli överstökat. Det var ju mitt fel. Jag var ju full och jag sa ju faktiskt inte nej. På morgonen mådde jag apa. En man jag knappt kände hade sex med mig, jag hade inte sagt ja. Bara gått och lagt mig i fel säng och inte sagt nej. Det tog länge innan jag insåg att det var inte jag som gjort fel, utan killen som borde ha förstått att låta mig sova, utan att röra, utan att ens agera på sin egen kåthet. Det tog länge innan jag vågade inse att jag blivit sexuellt utnyttjad, tom våldtagen. Jag anmälde aldrig händelsen eftersom jag skämdes. Skulle det hända idag skulle jag anmäla killen.

Det här pågick för många år tillbaka och jag vet att det är många andra som har upplevt detsamma. Jag friidrottade en del i barndomen och nedre tonåren och i vår lilla stad fanns en tränare, jag tror han var kommunalt anställd. Tränaren kom mycket nära den han talade med och masserade oss flickor under kläderna före och efter träningen. Jag minns att jag tyckte att det var mycket obehagligt även om jag inte minns att han direkt skulle ha vidrört de erogena zonerna. Men hela tiden på gränsen till dem. På den tiden hade man inte hört talas om sexuella trakasserier och fastän jag annars hade bra kontakt med mina föräldrar så var det här inte en sak jag tog upp med dem. Jag tror att jag kände skam och inte förstod att det var den manliga tränaren som gjorde fel. Mannen ifråga har blivit mycket hyllad för sin insats för barn och ungdomar, vilket säkert är befogat då det gäller engagemanget och arbetsinsatsen. Själv har jag känt obehag varje gång jag sett honom rent fysiskt eller i media. Han är nu en gammal man och jag har inget behov av att hänga ut honom i media. Jag vill poängtera att det är viktigt att berätta för sina barn att de har rätt att säga ifrån om någon berör dem på ett sätt de tycker är obehagligt. Samhället är nog mera upplyst när det gäller såna här saker än när jag var barn. Samtidigt är ju beröring läkande och i sig något positivt, om det sker på ett tillbörligt sätt.

Jag inledde ett nytt förhållande, och till en början var allt bra. Vissa varningsklockor ringde, men jag ignorerade och trodde på honom då han lovade att ”det var sista gången”. Vi flyttade ihop. Under de åren som vi bodde tillsammans var jag offer för psykisk misshandel, varje helg. Det var alltid mitt fel, jag hade överreagerat. Jag var världens onödigaste och äckligaste människa och ingen annan skulle nånsin vela ha mig. Jag var en hora och en slyna. Att alkohol var inblandat gjorde att han passande nog ”inte kom ihåg”. I något skede stängde jag av känslorna, jag orkade inte känna mer. Händelser med fysisk misshandel kan jag räkna upp på en hand, det har ändå ärrat självkänslan och nu i efterhand när jag kan se på det utan att mitt omdöme färgas av hans åsikter, ser jag att en gång ska räcka till att man ska kunna säga ifrån. Varför gjorde jag det inte? Jag kan fortfarande vara rädd att gå ut på kvällarna efter att jag misshandlats och övervakats.

Några av er tänker kanske ”varför inte bara lämna?”. Visst, det tänker jag själv också nu i efterhand, att jag borde ha avslutat det hela tidigare. Men jag var inte tillräckligt stark då, eftersom jag själv trodde att det var mig det var fel på. Vi bodde tillsammans i några år, till sist rann bägaren över, med en händelse som jag inte vill gå in på i detalj. Jag gjorde polisanmälan och fick rätt. Idag mår jag bra, men önskar jag hade varit starkare tidigare. Jag önskar jag hade vågat prata om det. Nu vet jag att jag aldrig tänker låta någon förminska mig igen.

Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har haft sex utan att ha lust. Hur många gånger jag ”hatat” att någonting som sex existerar. Hur många gånger jag sugit av mina pojkvänner för att de ska sluta tjata eller hota.

Den här incidenten hände för nåt år sedan. Min pojkvän brukar säga att han sover bäst efter att han haft sex. Den kvällen har jag inte lust. Han vrider och vänder sig i sängen och jag känner av hans rastlöshet och det är nästan så jag känner mig skyldig. Han stiger upp och går på toaletten. Han är borta en god stund. När han kommer tillbaka sätter han sig vid sängkanten. Jag frågar honom om han har svårt att få sömn. Då svarar han; ” jag har just runkat två gånger och får ändå inte sömn”. Jag blir paff av hans svar. Efter en stund arg och ledsen och går till soffan där jag sover resten av natten.

Män,de blir liksom besatta när det kommer till deras behov. De tänker bara på att få utlösning. Hur är ingen skillnad bara det händer.

Jag har under senaste året känt stort hat mot män. Som tur har jag en bra psykoterapeut som hjälper mig med mina svåra och starka känslor.

Men en sak är säkert. Aldrig mera tänker jag göra något för en man om jag inte själv vill. Det är slut på det.

Hände i mitt gymnasium på slutet av 60-talet. Hade en manlig religionslärare som hade fått ögona på en av mina klasskamrater som var 15. Hon sminkade sig och klädde sig chict i minikjolar och verkade i mina ögon mycket vuxnare än vad jag var. Religionslektorn ville alltid ha henne fram till tavlan för att skriva satser på den och han beordrade henne att sträcka sig för att skriva så högt på tavlan som hon kunde. Då höjde sig hennes minikjol och man kunde se henne underbyxor. Detta var lektorns avsikt och han och klassens pojkar fnissade åt detta. Detta pågick hela terminen och oskyldig och oerfaren som jag var fattade jag inte riktigt allvaret i detta. Efteråt fick jag höra att hon blev gravid med honom. Hon blev avskedad från skolan inte han. Sedemera blev han kyrkoherde.

Ett annat fall från samma skola: Gick själv på språklinjen (som ju allmänt ansågs vara för alla de dumma tjejerna) och på samma årskurs på mattelinjen gick en tjej som var både vacker och begåvad- i matte. Hon ville bli stjärnfysiker. Hon fick alla högsta vitsorden i klassen som ju mest bestod av pojkar. En dag bad rektorn henne till sitt rum. Han berättade att hon störde klassens pojkar. Att hon måste flytta till språklinjen. Eftersom det var rektorn som uppmanade henne att sluta på mattelinjen vågade hon inte berätta om detta hemma till sina förädrar för fast hon inte hade stört någon vågade hon inte protestera. Så hon flyttade. Orsaken var ju bara att hon var så bra att pojkarna (eller var det den manliga läraren) blev frusterade. Träffade henne som vuxen när hon berättade om detta. Hon sade att hon blev bara en kemist. Inte det som hon hade drömt om. Så nu när pisa-pojkarna skall stödas pga sin dåliga koncentration inför skolgången så frågar jag bara: varför kommer inte dessa flitiga flickor av i dag och igår upp till jämförbara löneklasser i arbetslivet som dessa oflitiga pojkar som alltjämt tjänar så mycket mera trots sina sämre betyg?

De mest privata berättelserna är de svåraste att berätta, men kanske därför också av de viktigaste. Efter mycket övervägande har jag valt att berätta min historia anonymt. Jag kan inte förmå mej att skifta ansvaret från mej själv till honom. Jag måste ändå berätta, vi KAN inte låta detta få pågå i dunklet!

Jag är i mitt första längre förhållande. Vi är unga, glada och självständiga. Vi har ett bra sexliv, vi utforskar varandra tillsammans.

Vi har varit tillsammans ungefär ett år då det gör ont första gången. Utan förvarning bränner det till då han tränger in i mej. Det skaver hela tiden, det känns som vi skapar ett skrubbsår tillsammans.

Vi har varit tillsammans ungefär ett och ett halvt år, det är ett år sedan jag miste oskulden. Jag har börjat spänna mej för sex. Varje gång gör det ont. Jag föreslår alla ställningar jag kommer på som inte innefattar penetration. Jag ligger på rygg och tittar på hans ollon som åker fram och tillbaka mellan mina bröst. Fram och tillbaka ända tills jag får hans utlösning i mitt ansikte.

Vi har alltid sex med släckta lampor. På så vis syns inte mina tårar. Jag är världsbäst på att gråta ljudlöst, mina tårar försvinner spårlöst precis innan hans kind når min.

Vi flyttar hemifrån, skapar ett eget gemensamt hem för ett tag innan han försvinner till milin och så småningom till en annan stad för att studera. Under veckorna lever jag mitt eget liv, jobb, studier och föreningsliv. Inför veckosluten lägger sig en klump i magen. Vi har inte setts på en, två veckor, vi måste passa på att ha sex då vi har möjlighet till det. Jag är spänd och lättretligt. I bakhuvudet gnager vetskapen att vi borde ha sex. Jag somnar på fredag kväll, lördag kväll passerar. På söndag kan jag inte längre komma undan. Jag måste förmå mej att ha sex med honom, innan det är för sent.

Vi har varit tillsammans i tre år. Jag har tappat min förmåga att bli upphetsad och våt. Vi löser problemet genom att först stimulera mej för hand, tillräckligt mycket torrt gnuggande leder till en orgasm och lubrikation. Då är det möjligt för honom att penetrera mej. I övrigt är jag för spänd för att det fysiskt ska vara möjligt.

Tre och ett halvt år har gått sedan vi blev tillsammans. Det är vårvinter och jag vaknar av att han penetrerar mej. Jag vaknar ett antal gånger under de kommande månaderna. På morgnarna skämtar vi om att han våldtagit mej i sömnen. Han vet inte vad han ska ta sig till med all hans sexualitet så han agerar undermedvetet och till och med i sömnen. Jag har skuldkänslor, hur kan jag göra så här mot honom?

Vi har varit tillsammans i nästan fem år. N-e-j, tre bokstäver i en stavelse. Ett ord som går att uttala på mindre än en sekund. Ända har jag aldrig fått det ur min mun. Min hjärna mantrar enspårigt nej nej nej nej. Min kropp skriker det ljudlöst. Konstant stress, mardrömmar, utbrott, gråt, skrik, gräl, smärta. Aldrig hjälper han mej att uttala ordet. Vågar han fråga? Ser han det enorma skavsår vi skapat under våra fem år tillsammans?

Varför är det så svårt att säga nej?  Hur kommer det sig att sex är så tabubelagt att jag inte vågar säga åt min närmaste person att han gör mej illa, att jag mår dåligt av hans handlingar och att jag brister inuti. Hur kan det vara möjligt att leva i ett skadligt förhållande i flera år utan att någondera av oss frågat hur den andra ser på saken? Varför kan jag inte förmå mej att berätta den här historien med mitt eget namn?

Jag var 17 år och på midsommarfest vid en bekants sommarstuga. Går och lägger mig när kvällen börjar vara över. En främmande man lägger sig bredvid och börjar ta på mitt underliv.

17 år. Vi hade varit på fest i min hemby och följde med några äldre killar på efterfest. Jag var full, verkligen dyngrak. Killen som vi var hos säger att jag får sova i hans säng. Jag var så trött och så full så jag bara ville sova, mina vänner hade åkt hem vid denna tidpunkt och jag hade flera kilometer hem, så ja lägger mig i hans säng. Han våldtar mig.

Han var inte aggressiv, men jag var inte heller i skick att göra motstånd. Jag sa nej flera gånger, ändå trängde han in i mig gång på gång. Detta är snart 6 år sedan, jag har inte ännu vågat berätta åt någon. Det är för skamfyllt.

När jag var 18 blev jag kär för första gången på riktigt. Han var psykiskt aggressiv nästan från början, men det blev värre efter ca 1,5 år. Då började slagen, strypgreppen, skällsorden. Inte varje dag, men varje vecka. Han var narcissistisk, det var ju aldrig fel på honom men på mig, en avundsjuk, äcklig jävla hora. Vet inte om jag någonsin kommer komma över det jag var med om i det förhållandet.

Mitt första jobb på en finlandssvensk teater.

Han sa att han skall knulla mig gul och blå, vi var på en hemmafest, jag var tolv. Han sade också andra saker men jag var helt skakig och kommer inte ihåg mera. Nästa gång hos en kompis satt en pojke på mig, drog upp min skjorta, han ville röra och titta på mina bröst, jag kom inte bort fast jag försökte.. Dom andra satt runt oss och rökte sina cigarretter. Jag minns inte hur jag kom bort från situationen.

Det fortsatte på fester och blev bara grövre… Det här hände i ett annat land. Det fortsatte dock när jag kom som 15-åring hit till Finland och blev bekant med ankdammen. Då var det bara vuxna män som inte kunde hålla styr på sig.  En mycket känd och än idag uppskattad kulturperson brukade smeka mig vid alla tillfällen han fick och en kväll efter en fest ville han att jag skulle träffa honom tidigt på morgonnatten. Jag gick hem och sova. Nästa gång vi sågs var han jättearg på mig för att jag inte kom. Han hade väntat på mig i över en timme… Som tur! Att jag inte gick och träffa honom den natten!

När jag nu har talat om det med människor som känner honom, han var inte den enda, men orkar inte gå in på det värsta.. Så har det bara talats bort och det klassiska som sades var att joo…de var ju unga och vilda! Vi vet om det men det var deras sätt att utforska världen och de gjorde ju konst!! Satans jävla skitar.

Jag slår huvudet i kakelväggen o vaknar till ljudet av min 3,5 åriga dotter ”Snälla döda inte min mamma”

Jag känner iskallt vatten från dushen. Sparkarna känner jag konstigt nog inte.

Jag bara fryser.

Han svarar: ”Nej men hämtar du en kniv så ska jag bara knulla hennes lösa fitta”

Min dotter svarar att hon inte får röra knivar o han fräser något om att han hämtar den själv.

Då kickar adrenalinet i o jag rusar upp o låser in mig o barnen i deras sovrum.

Minnena är lite suddiga härefter men hans mammas ord ringar klart i telefonen:

”Ids nu inte ringa polisen. Jag kommer efter han. Va sa du rikit åt han? It flyger han på sådär utan orsak”

Nej, hon har nog rätt! Det var nog mitt eget fel den här gången också.

Det var sista gången han rörde vid mig.

Jag ser honom i byn lite nu som då. Hälsar glatt o fantiserar om hur han blir under nån jävla lastbil eller nå o likaså hans mamma!