De mest privata berättelserna är de svåraste att berätta, men kanske därför också av de viktigaste. Efter mycket övervägande har jag valt att berätta min historia anonymt. Jag kan inte förmå mej att skifta ansvaret från mej själv till honom. Jag måste ändå berätta, vi KAN inte låta detta få pågå i dunklet!
Jag är i mitt första längre förhållande. Vi är unga, glada och självständiga. Vi har ett bra sexliv, vi utforskar varandra tillsammans.
Vi har varit tillsammans ungefär ett år då det gör ont första gången. Utan förvarning bränner det till då han tränger in i mej. Det skaver hela tiden, det känns som vi skapar ett skrubbsår tillsammans.
Vi har varit tillsammans ungefär ett och ett halvt år, det är ett år sedan jag miste oskulden. Jag har börjat spänna mej för sex. Varje gång gör det ont. Jag föreslår alla ställningar jag kommer på som inte innefattar penetration. Jag ligger på rygg och tittar på hans ollon som åker fram och tillbaka mellan mina bröst. Fram och tillbaka ända tills jag får hans utlösning i mitt ansikte.
Vi har alltid sex med släckta lampor. På så vis syns inte mina tårar. Jag är världsbäst på att gråta ljudlöst, mina tårar försvinner spårlöst precis innan hans kind når min.
Vi flyttar hemifrån, skapar ett eget gemensamt hem för ett tag innan han försvinner till milin och så småningom till en annan stad för att studera. Under veckorna lever jag mitt eget liv, jobb, studier och föreningsliv. Inför veckosluten lägger sig en klump i magen. Vi har inte setts på en, två veckor, vi måste passa på att ha sex då vi har möjlighet till det. Jag är spänd och lättretligt. I bakhuvudet gnager vetskapen att vi borde ha sex. Jag somnar på fredag kväll, lördag kväll passerar. På söndag kan jag inte längre komma undan. Jag måste förmå mej att ha sex med honom, innan det är för sent.
Vi har varit tillsammans i tre år. Jag har tappat min förmåga att bli upphetsad och våt. Vi löser problemet genom att först stimulera mej för hand, tillräckligt mycket torrt gnuggande leder till en orgasm och lubrikation. Då är det möjligt för honom att penetrera mej. I övrigt är jag för spänd för att det fysiskt ska vara möjligt.
Tre och ett halvt år har gått sedan vi blev tillsammans. Det är vårvinter och jag vaknar av att han penetrerar mej. Jag vaknar ett antal gånger under de kommande månaderna. På morgnarna skämtar vi om att han våldtagit mej i sömnen. Han vet inte vad han ska ta sig till med all hans sexualitet så han agerar undermedvetet och till och med i sömnen. Jag har skuldkänslor, hur kan jag göra så här mot honom?
Vi har varit tillsammans i nästan fem år. N-e-j, tre bokstäver i en stavelse. Ett ord som går att uttala på mindre än en sekund. Ända har jag aldrig fått det ur min mun. Min hjärna mantrar enspårigt nej nej nej nej. Min kropp skriker det ljudlöst. Konstant stress, mardrömmar, utbrott, gråt, skrik, gräl, smärta. Aldrig hjälper han mej att uttala ordet. Vågar han fråga? Ser han det enorma skavsår vi skapat under våra fem år tillsammans?
Varför är det så svårt att säga nej? Hur kommer det sig att sex är så tabubelagt att jag inte vågar säga åt min närmaste person att han gör mej illa, att jag mår dåligt av hans handlingar och att jag brister inuti. Hur kan det vara möjligt att leva i ett skadligt förhållande i flera år utan att någondera av oss frågat hur den andra ser på saken? Varför kan jag inte förmå mej att berätta den här historien med mitt eget namn?