En sak som inte egentligen alls förvånar mig är varför inte sjömän (japp, man kan höra det redan på arbetstiteln), gått samman och vittnat om sexuella trakasserier på jobbet? Jag har jobbar hela mitt vuxna liv på kryssningsfartyg. Hade jag antecknat alla gånger jag blivit förminskad, förlöjligad, förnedrad, sexuellt trakasserad och utnyttjad av kolleger, chefer och kunder, så hade det förmodligen räckt till en romanserie i tio delar. Men vissa saker minns man mer än andra.
Den gången jag blev intryckt på personaltoaletten och tafsad på brösten. Kollegan var en omtyckt vän till mig och han skämdes efteråt. Han kunde inte förstå hur han kunnat behandla mig så och varför han gjorde det. Men han gjorde det.
Chefen som alltid bjöd på alkohol och berättade hur mycket han ville ha sex med mig. Det tog tio år av tjat, men till slut lyckades han.
Kaptenen som aldrig hälsade när han mötte mig i fartygets utrymmen, men när han träffade på mig privat frågade min kollega, högt framför mina föräldrar: ”Ska du eller ha du?” Den gången började jag nästan gråta. Svaret var: ”Jag ha int, men jag SKA!”. Och nej det fick han aldrig.
Min första gång jag sökte jobb på ett fartyg och intendenten som svar på min upplysning om att jag inte tagit med något foto, granskade mig uppifrån och ned och sa: ”jag tror att jag skall kunna ge en bra beskrivning av hur du ser ut”.
Den nya chefen som ignorerade min framsträckta hand och istället kysste mig på båda kinder och gav mig en kram. Där fick jag för att vara artig och proffsig.
Personalchefen som började skratta när jag krävde att arbetsuppgifterna inte skulle könskodas. Skall män plocka upp leveranser med parfymer?? Det går juh inte, det måste jag förstå.
Kunden som slog mig i röven med en stekpanna. Han blev heligt utskälld. Men vad hjälper det? Han tog sig rätten att utföra handlingen.
Den 75-årigegubben som smög in sina händer under mina armar och bakifrån tog ett grabbatag om mina bröst. Hans fru stog två meter bort. Jag skrek o gormade och kallade honom as. Men vafan. Han gjorde det.
Alla män som köper parfym, som står för nära, som kräver att jag ska lukta och känna om de doftar gott.. Vet ni? Jag är inte dum. Jag fattar att ni bara vill att jag ska komma nära. Jag fattar att ni vet att ni har makten för att ni är mina kunder. Och jag fattar att ni kan klagar på mitt beteende om jag inte gör som ni önskar. Och vet ni? Ibland bara vägrar jag.
Och så vidare och vidare i evighet. Och vet ni, i min bransch, som är strikt hierarkisk och där den vite heterosexuelle mannen är norm, trots att den stereotypen idag inte alls speglar ens 50% av de anställda ombord på ett kryssningsfartyg, så ser jag inget slut.