Jag var 18 år och spenderade helgen i stan hos min bästa vän. Vi hade inte varit myndiga så länge så vi var förstås ut på krogen och festade. Vi var båda ganska fulla och träffade på 3 män som verkade intressanta så vi drack några öl med dem. När baren skulle stänga frågade männen om vi ville med på efterfest till en av dem. Min kompis ville hem men jag som festprisse ville fortsätta på efterfest och full som jag var bestämde jag mig för att åka med själv. Väl hemma hos man 1 lyssnade vi på musik och drack vidare. Någon föreslog att vi skulle bada bastu och orädd som jag var så tvekade jag inte. Vi for i bastun och allt gick bra tills jag lämnade ensam med man 1. Han tog ett grepp runt min nacke och förde mitt huvud neråt och tvingade mig att suga av honom. Jag spydde nästan när sperman nådde min mun. Han släppte greppet och jag for snabbt ut till duschen för att tvätta av mig. Då kom man 2 fram och började smeka mig. Han vände på mig och resten kan ni räkna ut själva. När han var klar började jag må illa och satte mig ner för jag var nära att svimma. Ändå fortsatte han att smeka lite till. Jag kravlade mig ur duschen och svimmade på golvet. Jag vaknade till då *surprise surprise* den tredje mannen kom in och började klänga på mig. Han trängde in i mig men förstod väl i något skede att sluta eftersom jag inte mådde bra alls. Så jag slapp att kravla mig opp och fick klätt på mig. Nu ville jag bara bort därifrån men jag var så slut så jag var tvungen att lägga mig ner på soffan, inte heller visste jag i vilken del av stan jag var så inte en chans att jag skulle hittat därifrån själv. I något skede då jag höll på att somna så kom den tredje mannen och lade sig ner bredvid och började tafsa. Jag försökte få honom att sluta men han sa bara ”kom igen, du delade ju med dig åt alla andra” så han fortsatte. I något skede somnade jag och vaknade först nästa morgon. En av männen följde mig till tågstationen och jag åkte tillbaka till min kompis som jag aldrig heller berättade sanningen för. Det dumma var att jag aldrig förstod att det var våldtäkt utan att jag trodde det var mitt eget i fel att jag var så full, litade på dem och åkte med. Denna händelse har satt sina spår som att jag sällan litar på män plus att min kropp sätter ut taggar så fort någon kommer för nära mig. Självhat var länge vardagsmat för mig men idag vet jag bättre.
Berättelse två utspelade sig då jag var 24, 25 på en tidigare jobbplats i min lilla hemby. Min chef var min nära väns pappa som jag känt sedan barnsben. Från dag ett på jobbet tafsade han och sedan pågick det dagligen. Han tog mig på rumpan, gav äckliga kramar, gav mig snuskiga kommentarer och så behövde han oftast skjuts hem efter jobbet och eftersom vi alltid bott nästan grannar så förde jag hem honom. I bilen for hans hand alltid till mitt lår eller så ville han ge en kram eller kyssa min hand. Han var alltid alkoholpåverkad. Han gjorde allt detta i smyg och t.o.m då min egen familj var där för att äta så slog han mig på baken framför dem men utan att de såg. Jag skämdes och var rädd att säga ifrån eftersom jag var i beroendeställning, jag var också rädd för att jag inte ville min nära vän något illa eftersom byn som sagt var liten och alla känner alla så jag bet ihop och försökte stå ut. Efter att jag jobbat där över ett halv år så började jag sällskapa med min nuvarande sambo. Han märkte snabbt att något inte stod rätt till och jag berättade. Kort därpå gav han mig mod att berätta för min familj som gav mig styrkan att småningom polisanmäla allt. Jag mådde i denna situation så dåligt att jag inte klarade av att gå till jobbet. Jag blev sjukskriven och kämpade vidare. Rättegången kom något år senare och jag vann. Det var en rättvisans dag för mig och jag är glad att jag stod på mig fastän det var tungt. Det är min kropp och ingen annans, det krigar jag för idag och så länge jag lever. Ändå var läxan dyr då min nära vän, alltså dottern till förövaren inte ville veta av mig mer. Länge var det också som jag var rädd att vistas i min hemby med rädsla att stöta på honom. Det krävde att jag flyttade och fick ta avstånd till allt för att må bra igen. Det enda jag ångrar idag är att jag inte vågade ha rättegången som öppen för allmänheten.