Jag var 13-14 år. Jag var lite bekant med en tjej. Tyckte hennes brorsa var snygg, men han var 3-4 år äldre än mig. Men snygg var han (tyckte jag då). Ibland var jag hemma hos tjejen, hoppades då att man skulle få en glimt av hennes storebror, att han oxå skulle vara hemma.
På sommaren var jag och mina kompisar ”på stan” en helg. Man traskade runt ett kvarter o stötte på de äldre som var fulla o kom ut från en krog som låg mitt i kvarteret. Plötsligt kommer han. Hoh! Snyggingen. Han frågar mig om jag ville följa honom ner till båten, för han skulle ta båten hem. ”Javisst!”
Vi promenerade ner till vattnet en par hundra meter, plötsligt tar han tag i mig o trycker mig mot ett träd ”vill du suga av mig?” Jag svarade ”nej”, visste ju knappt vad det var. Sen river o drar han mig in bakom några träd och bakom upplagda båtar.
Han var säkert 185 cm lång, själv var jag typ 165 cm o vägde 45 kilo, rena rama spinkisen. Liten, späd, hade inte ens fått bröst.
Han drar ner mina byxor och trosor till anklarna. Likaså sina egna. Han bänder mig på rygg o håller mig nere medan han försöker föra in den. Jag kämpar emot med hela min kropp, jag korsar mina fötter så han kommer inte längre än mellan låren, han bänder otaliga gånger upp mina fötter med sina, för att få mina ben isär. Jag korsar dem på nytt, spänner hela min kropp o skriker mig hes med upprepade ”HJÄLP!” Men ingen hör mig.
Han håller ena handen för min mun. Jag hyperventilerar, jag är helt slut o andfådd. Han fortsätter kämpa med att nå dit han vill.
Det är sensommar och det är rätt mörkt ute, klockan är kanske elva eller runt midnatt. Plötsligt ser jag en polisbil komma glidandes på den lilla vägen som går till en vändplan, kanske bara 20-30 meter bort. Yes tänker jag, nu är det över. Jag tar i allt vad jag kan o ropar ”HJÄLP! HJÄÄÄLP!” Polisbilen glider vidare.
Han har nu släppt koncentrationen på vad han höll på med och är nu i sitt esse med att strypa mig. Jag ser att polisbilen har vänt och glider tillbaka. Jag kan inte skrika. För jag får inte luft. Jag känner hur jag håller på att svimma. Jaha nu dör jag, tänkte jag.
Plötsligt släpper han mig. Stiger upp o drar på sig sina byxor o frågar ”var fan är min klocka?”.
Jag har inte mycket kraft kvar nu, men jag knagglar mig upp på de skakiga benen, drar upp mina byxor. Men jag har bara en sko! Han letar sin klocka o jag letar min sko. Då slår det mig plötsligt VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED!? SPRING FÖR HELVETE! Jag ser min sko, plockar upp den, o tack vare adrenalinet så springer jag upp på stan igen. Blodig runt näsvingarna, blod i mungiporna, totalt söndergråten och blå hals.
Jag träffar på mina vänner och försöker förklara vad som hänt. Men det är svårt, eftersom jag hulkar efter allt gråt o rösten bär inte efter allt skrik…
Nej. Jag anmälde inte heller.
Hatet mot killen lever kvar som om det var igår. Tack och lov har han flyttat bort.
Varför hade inte polisen fönstret öppet så de kunde höra mig?