Jag var 18 år gammal o hade ett brustet hjärta som stått ut med mycket svek. Jag sökte tröst o beundran o hittade ett helt gäng med roliga killar o tjejer. Men att vakna drogad o våldtagen var inte så kul.
Herr Polis tyckte det var mitt eget fel då jag umgicks med såna människor.
Mitt ex fick höra detta. Han tröstade mig o gav mig en öl. För andra gången på bara ett par dagar, vaknade jag drogad o denna gång med blodig bak o en smärta jag än kan känna när jag tänker på det.
Efter det har jag otaliga gånger fått höra vilken oduglig hora jag är. Jag har blivit nedtryckt o behandlad som skit av många.
Tvingad, hotad, kränkt, utnyttjad.
Rykten har spridits. Jag är byns slyna.
Än idag, 12 år senare så ser vårt lilla samhälle på mig med avsmak. Jag har inga vänner här. Jag kan inte gå på barnens föräldramöten eller skolfester utan lugnande. Äter dagligen medicin mot ångest o panik. Jag hör viskningarna bakom ryggen o känner blickarna i nacken. Min psykiatriker säger att jag gjort framsteg men min självbild o omgivningen säger något helt annat.