Han var min första pojkvän, vi kan kalla honom X.
Vi sågs inte i ca 3 år efter att han dumpade mig i början av gymnasiet, sedan hade jag en kris och drog mig tillbaka till honom igen.
Dum var jag.
Det började så härligt. Vi talade, chattade nätterna igenom. Det pirrade. Han var myndig, inte jag. Så han festade. Varje veckoslut. Och jag satt vaken på nätterna och väntade på honom. Det var enda gången vi sågs. Klockan blev 3. Klockan blev 5. Han kom och sov över, full som en tratt. Sket i mig, sov bort nästa dag och stack hem såfort han klätt på sig. De kvällar han var någolunda alert hade vi sex, eller, ja, non-penetrativt, pga min åkomma.
Sista kvällen vi spenderade ihop var jag nästan villig att ”ge upp” och göra det för honom, även om det innebar en hemsk smärta för mig. Han försökte tränga sig in och ville egentligen bara själv få skönt utan någon slags eftertanke för vad jag behövde (precis som första gången vi var ihop, när han dumpade mig för min vaginella dysfunktion).
Min kropp spjärnade emot. Jag kände mig misslyckad. Han skulle åka och festa.
Efter det hörde jag inte av honom. Fick efter stor möda veta att vi inte hade något alls mellan oss längre, och det visste han redan innan den här nämnda kvällen.
När jag frågade honom om han bara hade tänkt knulla mig och sticka sa han ”antar väl det”.
Han gjorde slut på messenger, om man nu kan säga så eftersom det inte var ett riktigt förhållande till att börja med. Han var min första stora kärlek, och jag tänker än ibland på att det gör lite ont att jag bara var en fitta för honom.