I min högstadieskola fredades inte korridorerna förrän en av de ohämmat kladdande killarna knuffades genom en glasruta. På nedre botten nog, men några skärvor i bakdelen fick han. Kanske de enda synliga ärren som finns kvar av de där åren, det vet jag inget om. De osynliga ärren är nog fler. Jag minns till exempel med skam den där kluvna känslan. Man kände sig skitig efter att ha blivit utsatt men oattraktiv om ingen sprang efter en. Fast i samma galna tankestruktur som lärarna och klassens pojkar – ”kärlek börjar med bråk”. Nej, den gör inte det. Kärlek börjar med respekt.
Tillägg: Min dotter är nio nu. Hon har fått frågan ”om hon vill knulla” i en uppkopplad spelvärld för barn. Hon har tillsammans med sin pappa gått till polisen för att anmäla saken och blev väldigt fint mottagen. Anmälan var rent principiell för oss föräldrar, vi vill att hon ska veta vad som inte är tillåtet även om någon förövare inte går att hitta. Det visste inte jag och ingen hjälpte mig heller att ta reda på det. Jag hyser inget agg mot någon av de pojkar som röjde loss i korridorerna. Det fanns vuxna som borde ha stoppat kaoset. Jag hoppas att de som ska ta hand om min dotter i högstadiet kan ha öppnare ögon.