Det finns så många självupplevda historier att berätta, flera av dem har jag redan skrivit ner och ska skicka in till en annan finlandssvensk grupp (branschkategoriserad) som också samlar vittnesmål och underskrifter, flera av dem ska jag skicka till denna grupps administratörer – tack för ett värdefulla arbete – och flera berättelser och minnesbilder ploppar upp vartefter, som när man står och duschar eller borstar tänderna. Detta är en effekt av att under de senaste veckorna och dagarna ha läst så många andra kvinnors berättelser; jag har känt igen mig själv och känt med er. Våra minnen vecklar ut sig som blomknoppars blad – åh, så romantiskt formulerat, men vi är köttätande och nu slukar vi snart hela patriarkatet…! Vad jag vill säga är att det är stort att få vara med om det här och att det finns en oerhörd kraft i att enas och tala med en gemensam röst då vi bryter tystnaden. Vi talar också för de som inte har en röst, tänker jag. För de som inte orkar, för de som inte längre finns men som genom alla tider har upplevt och fått stå ut med pojkars och mäns objektifierande, förminskande och kränkande av flickor och kvinnor.
Och det är just detta objektifierande av kvinnan och upprätthållandet av mansrollen/machokulturen som jag tror är det stora problemet och som jag som mamma till en 10-årig pojke oroar mig för och upprörs av. Det vore fint att i upproret på något vis få in detta med att många av våra vittnesmål härstammar från väldigt unga år och att detta strukturella problem börjar redan i tidig ålder, varför vi önskar att upplysningsarbete om och resurser för jämställdhet skulle börja redan i ett tidigt skede. Om vi vill motarbeta sexuella trakasserier i framtiden kan och bör vi satsa på barnen.
Och så ville jag slutligen berätta om en absurd händelse som min man ibland brukar berätta om och som alltså inte är min självupplevda berättelse, men som tangerar det jag ville lyfta fram med det här inlägget. Han och hans fotbollslag var på träningsläger eller cup i ett baltiskt land i slutet av 90-talet. De var i högstadieåldern och hade några vuxna tränare med sig. En kväll på en middag hade en av de manliga, gifta tränarna – som festade loss rejält på den billiga spriten – hyrt in en strippa som ”höjdpunkt” åt pojkarna och tänkte troligen att detta skulle vara en sensation. Där skulle hon då dansa och klä av sig och tafsas på, få sedlar i trosan. Och sedan tog fotbollstränaren med henne upp på sitt hotellrum. Enligt min man blev det väldigt märklig stämning, men det var inget som det talades om med andra vuxna eller något som fick några åtgärder. Pojkarna skämtade förstås om det länge efteråt. Så där som pojkar gör, så där som pojkar förväntas göra.