Mannen som vissa dagar ansvarade för en del av min skolväg.. Jag var kanske 9-10 när det började. ”om vi får motorstopp här så måste du ta av dig alla kläderna så kanske den startar igen”. Ångestklumpen i magen bara växte.
Affärsmannen som inte kunde ta ett nej. Inte tjugo nej heller. Ett halvår senare fick jag för mig att konfrontera honom per sms, fick svaret att han inte hade en blek jävla aning om vem jag var, att han varit med så många att han omöjligt kan hålla reda på alla men att jo, han hade nog sett mig i tidningen någon gång kanske, ”en utspökad och vilsen flicka”.
Snubben som gång på gång klev över mina gränser, inte respekterade dom, tog sig friheter med min kropp, ”för ett förhållande handlar ju om tillit, du måste lita på att jag inte gör något som kan skada dig”. Yeah, right…
Och alla andra snubbar. Och deras händer. Alla jävla händer som dykt upp på ställen där de inte är välkomna. Alla jävla gånger jag dragit lögnen att min pojkvän står där borta, för att männen har mer respekt för vad de anser vara en annan mans egendom än för att jag inte vill, inte är intresserad. Alla jävla händer, alla jävla gånger.