Köpcentrets hiss upp från metron tar två minuter. Två minuter för länge då paniken sprider sig. Jag tar hissen med min rullstolsbundna klient, in springande kommer en ung man. Får en obehaglig känsla redan innan hissdörrarna stängs. Samma sekund dörrarna stängs händer de jag var rädd för. Mannen börjar föreslå sex, först säger ja inget. Vill inte ge han uppmärksamhet. Då börjar han tafsa, ja ber honom sluta. Då får jag höra hur en ynklig hora som jag ska bli tagen nästa gång ja befinner mig ensam i hissen. Paniken att komma ut ur hissen, paniken över att min klient inte kunnat försvara sig alls. Inget mera hände och det är jag tacksam över, trots det: Jag åker inte mera hiss.