Något hände då jag var 5, familjens hem byggdes, någon gubbe blev satt att vakta mig, gungade mig sittande grensle på hans fot. ”Visst är det skönt?” Nä. Det var det inte, bara äckligt. 5 år! För helvete!
Nästa minne, i lågstadiet. Skolans enda manliga lärare skötte gympalektionerna i de övre klasserna. Mätte pulsen på halsen eller handleden åt pojkarna, men letade frenetiskt under flickornas knoppande bröst, i trakten av hjärtat, efter pulsen. ”Oj vad det var svårt att hitta din puls i dag”. Kleta, kladda, klämma. Efter gympan kom han allt som oftast in i vårt omklädningsrum för att se till att vi duschade ordentligt. Inte av och an, han stod och vaktade och glodde.
Fler minnen orkar jag knappt låta komma fram. Men de finns där. En bilskollärare som lät skämten gå över gränsen, inte fysiskt men i ord. En religionslärare som juckade mot klasskamratens pulpet. Killen på krogen som klämde mig på brösten för att han undrade ”är de äkta?”