Från dagis och genom lågstadiet hade min klasskompis/grannes morfar ett obehagligt speciellt intresse för mig. Han kom alltid för nära och kalla mig gumman, hur mår min gumma, sa han. Det var alltid så. Skitsliskig typ. Han kunde hälsa på alla i en grupp och sen titta på mig och säga ”o hur mår gumman min”. Har även ett svagt minne från dagis/lågstadiet när han fråga mig något om att gå i bastun och tyckte alltid att det kändes skitobekvämt och konstigt, vafan frågar denhär gamla gubben mig om att gå i bastun?! Hans sätt mot mig var ett allmänt skämt när jag medverkade i en sommarteater vars föreställningar hölls på familjens gård några somrar – kändes ändå bättre att få skoja om det än att inte säga något alls. Obehagligt var det alltid fast man kunde skämta om det. Nu när man inser att man redan som 6-7 åring har tänkt att de känns otrevligt så inser man hur fucked up de egentligen var.