Det som kanske satt mest spår var en incident som skedde för sju år sedan i en mellanstor stad. Jag hade just flyttat dit som nybakad student och skulle iväg på min första sitz. Spriten flödade och jag blev väldigt full. Så full att sitz-arrangörerna bestämde sig för att ringa efter en taxi som skulle föra hem mig.
Taxin kom och jag sluddrade fram min address. Sen började det. Han började ta på mig, på brösten och mellan benen medan han körde. Jag kände paniken stiga inom mig men var alltför påverkad för att kunna säga ifrån. Försökte iallafall få bort hans händer och minns att jag inte alls kunde förstå att en person i tjänst kunde bete sig så.
När vi kom fram steg han ur bilen med mig och följde med mig hela vägen in. Jag var så otroligt rädd och vettskrämd och minns att jag där och då började skrika och slå mot honom i min lilla etta i studentbyn. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Så rädd hade jag aldrig varit förut.
Som tur var fick mina skrik honom att slutligen backa och mina slag honom att gå ut. Jag har iallafall ett vagt minne av att han gick…
Det värsta var dock att vakna morgonen därpå och inse vad som hade hänt. Jag hade nästan blivit våldtagen av en taxichaufför.
Det värsta var att också att mitt minne var så suddigt kring det som hänt och om han faktiskt hade gått eller inte till slut. Tänk så lyckades han trots allt med vad han försökte tack vare det att jag varit så full? Men sen igen skulle man nog inte kunna undgå att minnas en sån sak, eller?
Jag åkte inte taxi på hela det året. Inte ensam. Jag hade svårt för att hitta min plats också och flyttade till slut tillbaka till min hemort. Och jag är än idag väldigt reserverad mot detta folkslag trots att jag VET att alla inte är likadana. Men sånthär sätter djupare spår än man kan föreställa sig. Nog då man är 19 år och ännu har fullt förtroende för människor omkring sig.