Vittnesmål nummer 137

Jag har jobbat i politiken länge. Tänkte först att det nog är bäst att jag inte delar med mig av mina erfarenheter här eftersom jag inte vill bränna några broar. Faktum är att det är jag är kvinna alltid har setts som något positivt när jag har erbjudits nya jobb. Nånstans har jag väl tänkt att jag därför måste vara tacksam och bli som männen jag jobbar med. Men det är ju just det som är problemet. Jag har accepterat en hel massa skit och inte sagt ifrån, eftersom jag som kvinnlig minoritet inte har vågat riskera allt hårt jobb jag gjort för att komma framåt i min karriär. Inte skapa dålig stämning. Inte vara rabiatfeministen. Men så ska det ju inte vara.

Så here we go. Jag har jobbat för många manliga politiker och med främst manliga kollegor. Alla härliga människor var för sig, men i grupp har kontorssnacket alltför ofta eskalerat till kränkande locker room talk. När en kvinnlig kollega har varit av annan åsikt eller envist hållit fast vid sin position i en politisk förhandling, har männen runt mig sagt ”stackars henne, hon har nog inte fått på länge, hon skulle behöva lite kuk så skulle hon inte vara så jobbig”. När man som ung kvinnlig politisk rådgivare gör sitt jobb, alltså är med den politiker man jobbar för på resor och möten, får man höra rykten om att man nog ligger med honom. Att man nog har fått jobbet för att man ligger med honom. Hur ofta hör man samma rykten om unga manliga politiska rådgivare? Aldrig. När man går in i ett möte skakar manliga motparter alltid hand, medan mig tycks de flesta män känna att de behöver kindpussa eller krama. Likaså kommentera min outfit, medan mina manliga chefer och kollegor nog aldrig i början av möten får höra att de har en smickrande kostym. Jag placeras genast in i ett fack, jag är kvinnan som är mera av en fysisk varelse än en tänkande individ med fiffiga synpunkter. Så många gånger tänkt att jag nog borde klä mig annorlunda, mera diskret.

Nu jobbar jag i tech-branschen och tills vidare har jag inte stött på liknande företeelser, men det kan också bero på att jag har valt att jobba för ett företag som verkligen bryr sig om sina anställda och konstant påminner alla om att man ska behandla sina kollegor som man själv vill bli behandlad. Sådant gör faktiskt skillnad.