Då jag var 14 år var jag väldigt full på en fest. Jag hade hånglat och dansat med en 18-årig kille under kvällen. Jag spydde och däckade, men vaknade många timmar senare av att killen låg i samma säng som mig och tog mig mellan benen och hade knäppt upp mina byxor. Jag sa ”nej, sluta” flera gånger, men han fortsatte. Jag frös till en stund men tog sedan bort hans hand och sög av honom i stället. Jag tänkte att det var det enda sättet jag skulle få honom att sluta göra något åt mig. Och han slutade, efter att han kommit på mina bröst.
Ungefär en vecka senare fick jag ett sms av honom och vi snackade lite. Jag tänkte att han nog gillade mig, han ville ses igen osv. Det var alltid han som initierade och var väldigt ”på”. Ca. två veckor efter alltihop fick jag höra att det gick en massa rykten om vilken slampa jag är och att alla visste vad jag gjort, inte bara med den här killen, utan även andra killar och män. Killen i fråga var bra kompis med min bästa kompis syster, och enligt henne tyckte han att det var jag som var klängig och ville ha mer. Jag skämdes så otroligt mycket. För jag var övertygad om att det var jag som gjort fel. Alla pratade ju om hur ”klängig” jag var och ”hur hon, precis som alla andra brudar, måste få känslor direkt”. ”Han vet nog bättre hur det ska vara då han är äldre, det måste vara fel på mig” tänkte jag. Japp, han BORDE ha vetat bättre.
Alla mina ungefär 10 första sexuella erfarenheter (som ägde rum inom ett år innan och efter detta) var ”tjatsex” och helt upp åt helvete fel. Mina otaliga nej var inte tillräckligt. Jag skulle ”sättas på plats för den lilla hora jag är” som en 10 år äldre man talade om för mig då jag var 14. Jag får fortfarande dåligt samvete om jag säger nej till sex med min pojkvän. Han skulle aldrig på något vis tjata sig till sex eller tvinga mig, men det är så ingrott att det är JAG som ska tillfredsställa, JAG som ska vara ”snäll så det inte går riktigt dåligt” som en annan 10 år äldre man sa då jag var 15. Jag har alltid haft ett behov av att få uppmärksamhet, speciellt då jag var tonåring, och många män har utnyttjat det och fått mig att känna mig bra för stunden. För att jag ju tillfredställt honom. Och för att ”Han vill ha just mig!”. De har fått mig att tro att jag ville, att jag inte ska säga nej, att det är så här det ska vara. Jag har ju alltid vetat att det inte ska vara så, men innerst inne har jag nog trott det ända tills jag var runt 20.
I dag hatar jag i princip alla män jag inte känner, men också många som jag känner. Jag hatar dem för vad de kan göra åt mig utan konsekvenser. Jag hatar dem för vad de har gjort åt mig, hur de förstörde. Jag hatar hur rädd jag blir av att träffa de män som gjort skit mot mig på stan eller på någon fest. För jag träffar flera av dem fortfarande ibland. Fastän jag flyttat långt bort är jag rädd. Allt sånt här sätter spår, för mig finns spåren och rädslan ännu över 10 år senare, och kommer antagligen alltid att finnas där.