Jag vet inte hur jag ska förklara att det här har varit en problematik som har präglat mig, min personlighet och min tillvaro under loppet av hela mitt liv. Jag vet inte hur jag ska förklara att sedan barnsben har jag blivit försatt i situationer som fått mig att braka sönder fler gånger än är mänskligt möjligt. Jag vet inte hur jag ska förklara hur otroligt sönder jag egentligen är. Människor har tagit mig igenom helvetet, otaligt många gånger om, genom att utföra sexuella övergrepp på mig på färjor, i skolan, i min egen säng, i gästsängar och alla andra platser som jag, på grund av denna intensiva smärta, inte ens klarar av att tänka på just nu. Människor har tagit mig igenom helvetet och sedan lämnat mig där, söndertrasad, med en sådan allvarlig PTSD att diagnosen efter det där övergreppet som skedde inom en kristen frikyrklig rörelse utvecklades till att omfatta komplex PTSD.
Och det är just det, det är just här – när antalet våldtäkter blir för många att hålla reda på i huvudet och när diagnoserna börjar lägga sig på hög – som jag till fullo inser att det verkligen inte finns någon glömska. För dem, kanske. Men inte för mig. Aldrig för mig. Mardrömmarna slår mig följe varje natt och jag kan inte ens intala mig själv att de inte är riktiga.
Så jag hoppas att ni trivs och har det bra i era små förnekelsebubblor, för i mitt liv finns det ingen som helst glömska.