Jag var 11-12 och gick i lågstadiet. En lärare var känd för att bete sig konstigt mot flickorna. Under en lektion hade jag kollat på klockan och sagt att vi redan slutat. Han ropar ”håll käften” åt mig och jag blev så ställd att jag sprang ut och grät. Gick sedan tillbaka. Då hade alla andra gått och han tog tag i mig och höll fast mig nära honom så jag inte slapp undan och sa att vi skulle prata. Jag stretade emot och ropade att han skulle släppa mig. Som tur var en klassdörr öppen och han förstod att släppa mig. Efter det skyllde han på mig. Min manliga klasslärare ville hellre tro på att jag var en bråkig liten flicka än att denna lärare betett sig illa. Den kvinnliga läraren som såg och hörde allt från det öppna klassrummet kom fram till mig och frågade hur jag mådde och erbjöd mig skjuts hem ifall jag kände mig otrygg. Kommer alltid minnas hennes trygghet och rädslan jag hade för de manliga lärarna.
Jag var 14 år, det var ungefär midnatt och jag skulle gå en bit för att hämta min cykel och cykla hem. Efter ett tag inser jag att 3-4 killar går bakom mig och pratar finska. De har föjt mig halva vägen när de börjar ropa saker efter mig och diskutera högt hur fin min rumpa är och att mitt hår och ansikte passar bra med min rumpa. De börjar prata om min kropp. Jag var så ung och förvirrad och förstod inte finska så bra. Jag sa flera gånger ”en ymmärrä” men de fortsatte ändå. De hade följt mig hela vägen till cykeln och stod och kollade på när jag låste upp den. Jag förstod inte varför de följt efter mig, varför de står kvar och varför de fortsatte prata finska med mig. En kille satte sig på cykeln och jag förstod inte vad de ville och när de sa nåt på finska sa jag igen ”en ymmärrä”. Skulle de ta min cykel? Skulle de göra nåt mot mig? Efter ett tag lät de mig gå, men hjärtat bultade hårt när jag cyklade hem.
Jag var 18 år och jobbade som plockare på en uteservering. En mycket äldre man frågar hur gammal jag är, var jag bor och om jag vill komma hem till honom eller ifall han kan komma hem till mig – jag säger nej och att jag bor med mina föräldrar. Han säger att det inte gör något och frågar när jag slutar. Jag kände genast obehag eftersom jag var rädd att han skulle vänta på mig ifall jag berättade. Han fortsatte fråga men jag gick iväg. Inget hände men jag vågade inte gå nära bordet efter det. En annan kille frågar om och om igen hur gammal jag är, säger att jag ser yngre ut, säger att jag är snygg. Han säger att bara jag får plocka från hans bord och ingen annan. Han befallde att endast jag får betjäna honom och servera hans drinkar. Kände mig som något han skulle få titta på och bestämma över när jag bara ville sköta mitt jobb. Har stött på flera andra berusade män som vet att jag är yngre och frågar ändå om jag vill gå hem med dom när jag slutar. Kände mig otrygg varje gång jag gick till det jobbet och beredde mig alltid på att stänga ute kommentarer och förfrågningar.
Rädslan började redan i lågstadiet. Min kropp har aldrig varit min. Den har varit öppen för att kommentera, röra vid och hålla fast. Är evigt tacksam att det inte gått längre, men mitt hjärta brister för mina medsystrar.