När jag var 6-8 år var min mammas sambo sexuellt och trakasserade, samt våldtog mig (via fingrande) flera gånger. Jag visste förstås inte vad detta betydde som ett barn.
Senare när jag var kring 12 år försökte han igen ta på mig, men pga. hans funktionshinder kunde jag dra mig ifrån. Jag berättade nästa dag åt mamma att han varit i mitt rum på natten, men inte vad han försökt göra. Hon tog upp detta med honom, till vilket han svarade att han varit berusad och ”ville bara kolla kring rummen i huset”. Efter detta vågade han som tur inte längre röra mig, men alltid om vi var ensamma hemma blockerade jag min dörr med möbler för att våga somna.
Jag hade förträngt detta, men kom ihåg det i gymnasiet, då vi talade om förträngda minnen i psykologin. Vid detta skede av livet var jag redan så mogen att jag kunde hantera det relativt hälsosamt, men skulle jag levt med dessa minnen alla mina barndoms- och tonår, skulle jag inte vara samma person som jag är idag.
Jag var rädd han gjort samma till mina syskon eller sina egna barn, men vågade inte heller göra något juridiskt, då han hade och har än idag stor påverkan på familjens ekonomi.
Fastän jag förlät honom under min läkningsprocess, påverkar detta mitt sexliv än idag. Också varje gång en sexpartner gör något påträngande, krävande, utan lov, gör det varje gång svårare för mig att lita på partners, och har lett till att jag inte nånsin mera vågar ha one night stands i mitt liv.