En av mina första arbetsplatser.
Får ett eget rum där jag jobbar men har ofta ärende ut i korridoren. Där står han och väntar, alltid. Han tar tag i mig, kramas hårt, säger inget. Händerna klibbar vid mig, mina bröst trycks mot hans bringa.
Det händer gång på gång på gång.
Alla tycks veta om det, alla tycks känna till hans beteende. ”Han är nu sån” heter det med ett överseende småleende när jag berättar vad som händer.
Men ingen gör något. Inte jag heller.
Jag tror han dog utan att någon någonsin påpekade hur olämpligt, hur hemskt han betedde sig mot unga kvinnliga kolleger.