Jag minns starkt min första utekväll som 18-åring. Jag har just kommit hem från mitt utbyte och skulle fira hemkomsten med några vänner. Vi går till en klubb som är väldigt populär bland finlandssvenska ungdomar. Dansgolvet är fullpackat och det är svårt att undvika händer som rör ens rumpa eller killar som gnider sina kukar mot en. Tillslut dansar jag mot en vägg för att slippa alla jobbiga killar. Hur som helst gick allt ”bra” och jag och mina vänner beslöt oss att fa hem vid pilkkun. Jag bestämmer mig för att ta morgonbussen ensam hem, även om mina vänner erbjöd mig en sovplats. Kön till bussen är väldigt lång och när jag kommer in sätter jag mig vid sätet ovanför vagnplatserna. Tänkte väl att det är en synlig och trygg plats! Ett killgäng sätter sig runt mig. Jag har hörlurarna på och lyssnar på musik bara för att slippa allt och alla. Dock känner jag plötsligt hur en hand bakom sätet kommer och klämmer mig på bröstet. Jag vänder mig om och ryter till killen att lägga av. Han svarar något men jag ignorerar det och fortsätter lyssna på musik. Några sekunder senare river han mig i håret och frågar om vi ska knulla. Frågan upprepar han flera gånger medan hans killkompisar sitter och gapskrattar. Det värsta är att hela bussen är proppfull men INGEN lägger sig i. Detta pågår halva bussresan och det är inte före killarna hoppar av som det tar slut.
Men nu när jag tänker efter har det inte alls tagit slut. Det finns fortfarande en rädsla att gå hem ensam eller då någon tjejkompis ska hem ensam, tänk om något värre händer dem? Känner även ett stort obehag då jag ska gå förbi ett killgäng.