Min första gång var när jag var 11 år. Jag var på väg hem med bussen, det var ganska sent och bussen var tom. En medelålders man som helt tydligt var klart berusad steg in i bussen och vinglade fram längs gången och fick syn på mig. Jag blev rädd redan när han först började komma närmare, blev rädd för hur han luktade, att han log konstigt, att han tittade så där på mig, att han gick emot mig och knappt kunde hållas på benen. Han satte sig bredvid mig, i en tom jävla buss, så satte han sig bredvid mig, satte sig riktigt nära, nästan knuffade upp sig själv mot mig. Jag förstod inte vad som hände men jag visste att jag var rädd, att det var något farligt. Han började prata med mig, frågade efter mitt namn, vilken klass jag gick i, vilken skola. Jag visste någonstans inuti att jag inte borde berätta, men jag trodde att han skulle kunna se på mig om jag ljög och bli arg, så jag svarade sanningsenligt på alla frågor han ställde med sin halvt flåsande röst. Han log riktigt jävla nöjt när jag skakade på huvudet som svar på frågan om jag hade en pojkvän. Han satte en hand på mitt lår och rädslan byttes ut till ren skär panik. Jag ville skrika, jag kände skriket i bröstet och halsen så tydligt men inget kom ut. Jag ville slå, men jag satt som förstelnad och kunde inte röra mig. Han kunde röra sig, och han fortsatte röra mig, hans hand gick högre och högre upp. Jag försökte få kontakt med busschauffören i backspegeln, men förgäves. När hans hand var placerad så att den nästan rörde mellan mina ben, var det något i mig som gjorde att jag fick styrkan att plinga på knappen, ställa mig upp, mumla något om att det var min hållplats, och tränga mig förbi honom. Jag kommer ihåg att jag långsamt gick fram till dörrarna och väntade lugnt på att de skulle öppnas. När bussen hade släppt ut mig, stängt dörrarna och kört iväg, först då sprang jag.
Jag är 22 nu. Jag har aldrig berättat om det här förut. Jag skämdes så fruktansvärt i flera år. Ibland, fortfarande, när någon rör mig, även om jag gett dem tillåtelse att röra mig, och deras hand söker sig till mitt lår, kommer all den där paniken, all den där enorma rädslan och ångesten, tillbaka på under en sekund. Jag var 11 när det hände, är 22 nu, och jag vet inte om den där skräcken någonsin kommer att försvinna.