När jag var barn och tonåring fanns det blottare ibland och det var äckligt. Det obehagligaste var när samma kille som tog emot ytterkläderna i garderoben på dansskolan plötsligt stod spritt naken i kulisserna på scenen så att jag såg honom.
Två gånger har okända killar hoppat på mig och försökt tilltvinga sig sex, en gång i tonåren i min hemtrappa, en gång under studietiden ute i en park. Bägge gångerna avbröts det av att andra människor dök upp. Första gången blev jag hemskt skrämd, andra gången var det mest fånigt, vi var jämnstarka och ingendera kom någon vart.
Det värsta jag var med om var ett övergrepp som skedde utan att gärningskvinnan var närvarande. En av mina lärare i de tidiga tonåren lånade mig Maria Wines bok ”Man har skjutit ett lejon” – hennes initiativ alltså. I boken förgriper sig två lärarinnor sexuellt på en flicka som är deras elev. Jag förstod inte riktigt vad allt betydde men kände en fruktansvärd skam och när läraren inte kom tillbaka nästa år och hade begått självmord var jag lättad.
Småningom fick jag en förståelse för vad som hänt och kunde tala om det. När mina klasskamrater nu på äldre dagar har börjat träffas igen berättade jag också för dem en gång. De reagerade på olika sätt. En ville tro att jag misstolkat det hela, medan andra blev stumma. Men tillräckligt många tog emot vad jag sade och visade sina känslor.
Att inte bli trodd eller att ens upplevelse förnekas tror jag kan vara ännu värre än själva händelsen. Den rädslan är säkert också en orsak till att inte våga berätta.
I slutet av tonåren blev jag feminist och började anse att ”det personliga är politiskt”. Ett annat slagord var ”skammen förbi”. När en av mina studiekamrater på 70-talet undrande berättade att vår vikarierande professor föreslagit att hon skulle ta sin tent muntligt med honom på en krog kunde jag upplysa henne om att hon säkert skulle bli godkänd t.o.m. utan frågor om hon gick med på hans egentliga avsikter. Han brukade nämligen gå runt seminariebordet och luta sig över en bakifrån, och vid det laget kunde jag lägga skammen där den hörde hemma.
Under metoo -kampanjen började jag fundera på om det vore skäl att outa de manliga kulturprofiler i Svenskfinland som jag i vuxen ålder hört, sett eller upplevt sextrakassera, men är glad att jag slipper ta ställning till det här under vimed. Hittills har jag outat dem muntligt till vänner, men inte i offentligheten. – Han trycker skrevet mot en när han dansar, bara så du vet om han bjuder upp. Typ.