Jag har mött en del knepiga män i mina dagar, både som partners och som vänner. Min vän som jag nämnde nyss är inte den första som betett sig kontrollerande. Kanske är detta en av avigsidorna av att växa upp med sexuella övergrepp? När det första övergreppet skedde vet jag inte. Jag vet dock att jag förväxlande min första menstruationsblödning med den blödning som kan uppstå när slidan är för liten för en vuxen mans penis eller när han är våldsam och huden inte kan hålla ihop för kraften. Förstod den gången inte varför jag blödde. Jag var elva år och förstod inte varför det blödde när ingen hade ”bitit” mig. Av någon anledning var det det ord jag hade för våldtäkt mot barn.
Mitt första missfall kom dock först när jag var femton. Snart efter detta upphörde övergreppen som funnits med mig hela min uppväxt. Utsattheten tog emellertid inte slut där.
Efter en abort vid 19 års ålder fick jag svårt att hantera mina minnen, för även om jag dissocierade så kraftigt att jag gick omkring utan kontakt med min kropp, så kände jag av ångesten och visste inte hur jag skulle hantera den. Jag vände mig till det enda ställe jag visste. Jag vände mig till kyrkan. En person som sannolikt ville mig väl tog sig an mig. Han ”adopterade” mig och jag berättade om allt. Om läkaren som trodde de vuxna när de sade att jag slitit upp underlivet när jag trillat av en gunga ner på en liten stubbe; om familjemedlemmen som aldrig trodde ett enda ord av det jag berättade eftersom ”han aldrig skulle kunna göra dig illa, -han har ju alltid tyckte extra mycket om just dig”; om ångesten och allt som triggar, översexualiseringen av all kroppskontakt som gjorde mig rädd för att ens ta någon i hand och om bristen på kroppssensationer och oförmågan att tolka kroppens signaler; om rädslan för att leka och släppa loss, om behovet att alltid ha kontroll och aldrig bli överraskad. Jag berättade om min sårbarhet, min innersta sorg, min känsla av utanförskap och att vara förbrukad. Ångesten, mardrömmarna, hoten från en av mina släktningar. Försiktigt började han arbeta med mig. Vi satte upp mål. Han skulle lära mig leka och slappna av; han skulle lära mig att fysisk kontakt inte var sexuell, att beröring kunde vara trygg. Han skulle lära mig känna. För att få kontakt med kroppen satte han tänderna i mina överarmar och lämnade blånader över hela överarmarna. Han startade snöbollskrig med mig fick mig sakta, sakta att slappna av. Han kramade mig, höll om mig och sa att allt blir bra. Sedan hade han sexuellt umgänge med mig. Eller jag med honom. Det slog mig att jag inte kände. Jag kunde inte känna. Då visste jag inte att det hette dissociation. När det hela var över var jag mer förvirrad än innan. Hans fru sa att det inte var ett övergrepp. Att felet var mitt, minst lika mycket. Att jag hade förstört hennes liv. Och jag visste att jag nog hade det. Kanske hade jag förfört honom? Det var ju sådant jag gjort med män, även om jag inte visste vad det var som jag gjorde för att de skulle bli sådana. Jag försökte i regel hålla mig undan. Ändå hände det. En person i min närhet sa att det som hände var ett övergrepp. Men hur kunde det vara det? Jag var minst lika ansvarig som någon annan. Ett tag senare bekräftades detta också i ett samtal med [biskopen]. Jag var lika ansvarig. Kanske mer. [Biskopen] kunde möjligen dock tänka sig att förlåta mig. De där åren senare. Även om jag hade förstört det för mannen. Honom som det funnits förhoppningar på. Han som var viktig.
Så jag tänkte att jag nog är ingen. Att det kanske är bättre att försvinna. Bli någon annan. Börja på nytt någon helt annanstans.
Så det var det jag gjorde. Jag försvann.
Först efter år av egen behandling, utbildningar, reflektion och ett långsamt arbete med mig själv är jag tillbaka igen. Jag är inget offer. Inget barn. Även om jag har ett barn inuti som jag när ibland och som kiknar av glädje av bergochdalbanor och som myser när jag mumsar i mig chokladbollar strosande bland andra vuxna med barn, interna eller externa sådana. Nej, jag är inte ett offer. Jag är en kompetent och duktig individ. En överlevare och levnadskonstnär. Jag är kreativ och analytisk. Jag är jag. Och jag kan känna, ta emot beröring, vara närvarande i min kropp och jag kan leka. Ja, jag kan leka igen.